Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiets första år - Bondeledarna: Eric Ersson, Carl Ifvarsson och Jan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANTMANNAPARTIETS FÖRSTA ÅR
singlandsbänken, där han blott med undantag för riksdagen
1850—51 satt t. o. m. 1868. Inom det dåtida bondeståndet stredo
åtskilliga maktlystna och talföra ledamöter om det starkare
inflytandet, varvid de vanligtvis främst slöto kring sig
medbrö-derna från respektive hemprovinser. Vid sidan av dessa kamrater
och fraktionschefer, som lätt misstänktes att gå ärenden åt ett
eller annat utomstående intresse, gjorde sig Erie Ersson bemärkt
som en jämförelsevis tystlåten men alltid påpasslig förespråkare
för de rena bondesynpunkterna, vilken i viktiga frågor visste
samla ståndets praktiskt sett enhälliga mening bakom sig. Carl
Ifvarsson vittnade också, att han själv redan vid sitt första
riksmöte (1859—60) fått sina avgörande intryck från den äldre
kamraten på Hälsinglandsbänken. Dem emellan slöts också en
nära vänskap, vilken mellan riksdagarna uppehölls genom en
rätt. flitig korrespondens. Som tredje man i den förtroliga
kretsen inträdde något senare dalkarlen Jan Andersson (f. 1819), till
levnadsåren liksom till riksdagsåldern ungefär jämngammal med
Carl Ifvarsson.
Det är ett ur flera synpunkter ganska intressant studium att
taga del av Carl Ifvarssons och Jan Anderssons brev till den
äldre, förfarne och av dem båda tydligen djupt respekterade
riksdagskamraten. Ingendera hade i läsvägen bakom sig mera,
eller åtminstone ej mycket mera, än den nödtorftigaste ledning
i att skriva och läsa, varefter livets skola fått utfylla bristerna.
En betydande naturlig begåvning, tydligt skönjbar i dessa
oförbehållsamma skriftliga prov, har därvid kommit båda till godo,
men resultaten visa sig något olika. Jan Andersson ter sig som
den mest omedelbare, en gladlynt, snarfyndig och rörlig dalkarl,
som med viss fart låtit pennan rita arken fulla med en litet
knagglig men driven handstil. Han ger mycket direkt och ursprungligt
uttryck åt sina känslor av hopp eller farhågor, varvid han
emellanåt uppfriskar läsaren genom sin förkärlek för främmande
termer, som icke alltid blivit rätt lyckligt använda. Sällan
försummar han att avsluta ett brev utan att delgiva vännen i
Hälsingland, hur det står till med väderlek och skördeutsikter hemma
i Dalarne.
De av Ifvarssons brev, som nu varit tillgängliga, omfatta åren
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
