Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Barndom och Ungdom. -- Lifvet på Tullgarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningholm. I ett af slottsrummen hade de små prinsarne
erhållit tillstånd att upprätta ett soldatläger. Då den lille
prins August kom åkande i en korgvagn, som drogs af hans
sköterska, fru Jansson, ropade de äldre bröderna: »kungen
kommer!» och gingo i gevär. Vid de tillfällen den beskedliga
fru Jansson var ledig från uppsikten öfver den lille
dalahertigen, måste hon ofta deltaga i prins Karls exercis.
»In med magen!» kommenderade han. »Det kan jag ej
snälla prins Karl», ursäktade sig frun. »Jaså» – sade prinsen
– »då får du vara officer, för de ha så stora magar.»
Under de kungliga barnens minderårighet uppstod en gång
ett samtal om hvem af sina anhöriga hvar och en af dem
mest liknade. »Jag är lik pappa» – sade den ene brodern.
»Och jag är lik mamma» – yttrade den andre. »Men» – utbrast
prins Karl – »jag är lik farfar, jag, och det är väl
litet styfvare det?»
Prins Karl lämnade en gång på egen hand de kungliga
rummen och begaf sig ned i östra slottshvalfvet, från hvilket
man, som bekant, genom ett par glasdörrar och utför
en trappa kan komma ned i Logården. Prinsen fick lust
att göra ett besök där, men hejdades af den i hvalfvet postande
gardisten. »Vet du ej hvem jag är?» – frågade Karl.
»Åh jo» – svarade gardisten – »nog vet jag det; det är
ju prins Karl, kronprinsens äldste son.» »Men» – fortsatte
den unge fursten – »jag är hertig af Skåne också,
släpp mig därföre fram bara!» – »Omöjligt!» – förklarade
gardisten. – »Godt» – sade prinsen – »du skall få dina
fem och tjugu vid lägligt tillfälle.»
Uppkommen till kronprinsen berättade hertigen för honom
sitt äfventyr och yrkade på den envise gardistens bestraffning.
Men kronprinsen lyckades snart öfvertyga sin son,
att posten blott följt sin instruktion och därföre hellre
borde belönas än straffas. »Se här» – slöt den höge
fadern sitt tal, i det han lämnade honom tjugufem blanka
riksdalersstycken – »gå ned och gif honom dessa penningar
till uppmuntran för den påpasslighet han visat!» Prinsen
blef litet flat, men återtog under vandringen utför trappan
en stolt hållning och yttrade raskt och barskt, i det han
till soldaten öfverlämnade gåfvan: »Där har du de fem och
tjugu, jag lofvade dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
