Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. -- Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkade då de mest ansedda talare och skalder, såsom
professorerna Welhaven, Faye, Ludvig Kristian Daa, advokaten
Dunker, och talen till unionens pris voro minsann inte
de minst pompösa. Så t. ex. talade samme Dunker, hvars
skarpa penna senare gjorde sig så gällande i striderna angående
ståthållarfrågan och revision af riksakten, högtrafvande
om den fördomarnas och nationalhatets etterfyllda lindorm,
som legat som en oöfverstiglig vall mellan de båda länderna,
men i hvars hjärta Karl Johan stött sitt goda svärd och ur
hvars gap han skurit den hväsande tungan.
De stämningar, som således förefunnos för eller af ena
eller andra motivet kunde begagnas för en utvidgning af
det unionella gemenskapet, harmonierade väl med kronprinsens
läggning och de unionella önskemål och program
han uppställt för sig som vicekonung och regent. Detta
hans program formulerades af norska Morgonbladet i början
af 1859 på följande sätt: »Kung Oskar lät hvarje rike
styras af dess egen regering. Kronprinsen-regentens program
är: en stark unionell regering på båda sidor om Kölen
– en vilja med tvenne händer – en konung som själf för
spiran.»
Men det dröjde icke just så länge, innan dessa ungdomliga,
något öfvermodiga furstedrömmar och hugskott blefvo af
händelsernas utveckling stäckta både i Sverige och Norge.
Rörande kronprinsens vicekungaskap och regentskap kan
man i efterlämnade, på senare år offentliggjorda memoarer,
särskildt af norska statsråd, finna icke så få för hans
personlighet, sätt och regeringsmetoder belysande och karakteristiska
drag. Han synes just icke alltid ha varit för
statsråden den allra behagligaste att ha att göra med. Till
en icke ringa del synes det ha varit närmast i följd af hans
understundom ganska bryska och obesvärade, väl mycket
knektlika fasoner samt obenägenhet eller oförmåga att taga
hänsyn till hvad vanlig civil uppfattning måste tillerkänna
betydelse och anse ovillkorligen påfordradt.
Hvad kronprinsen först och främst var, det var militär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
