Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. -- Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cirkelrund tjärn glimmade som en silfvermedalj på en jägares gröna jaktrock.
Där står nu i afvaktan på skallets hopknäppning Sveriges
unge kronprins, klädd i jaktdräkt och med ett par grofva
jaktstöflar dragna öfver benkläderna, och ser sig omkring i
nejden. De lifliga Bernadottska ögonen speja friskt omkring
i nejden, och en innerlig belåtenhet, en känsla af frihet och
välbefinnande uttalar sig i hela hans hållning och väsende.
Än samtalar han med Sandels, än med Malmsten, än med
af Dahlström ... Ett tu tre svänger han af ifrån dem allesammans
och rycker geväret från en åskådande skytt, mönstrar
det, lägger det till ögat, frågar om ägaren någonsin sett en
björn o. s. v. Än sticker middagssolen fram ur något tillfälligt
moln och hotar att genomsteka såväl regent som
undersåtar. Då kastar kronprinsen af sig rocken och blottar
ett par armar, hvars rörliga muskelspel synes hota det fina
linnet med undergång ... Han klättrar, vig som en lekatt,
uppför en berghäll och stannar samtalande med någon af
sviten. Berget däromkring garneras af folkmassan, mest
kvinnor af alla åldrar och färger.
Nu träder en gammal gumma tätt under berghällen, där
den höge jägaren fattat posto, och betraktar honom länge
och väl med sina ärliga, honom nyfiket slukande blickar.
Kronprinsen observerar henne omsider.
»Herre Gud!» – utbrister hon nigande och runkande sitt
gråhåriga hufvud, – »är det här Sveriges och Norges kronprins?»
»Ja, min gumma, så här ser han ut!» – svarade kronprinsen
leende och väntade få sig ett roligt samtal,
»Ja må säja», återtog gumman ännu alltjämt nigande och
nickande – »men hvilken ära som vederfars det här berget ...
Bolltjärnsberget blir evigt minnesvärdt från denna
dag från evighet till evighet ... och herr Dickson borde till
åminnelse af herr kronprinsen uppresa en ärestod» ...
»Herr Dickson, hvarför just han?»
»Efter han haft nåden bjuda herr kronprinsen hit.»
»Nåväl min gumma, tycker du ej, att herr Dickson gjort
nog stora omkostnader ändå?»
»Det var nu ett sant ord det, herr kronprins!»
»Då vore det ju obilligt att fordra mera?»
»Alldeles det, ja, herr kronprins!» svarar gumman, niger
och ämnar gå, då kronprinsen ropar henne tillbaka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
