- Project Runeberg -  Karl XV och hans tid /
II. Barndom och Ungdom. -- Lifvet på Tullgarn

(1910) [MARC] Author: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
14

Barndom och ungdom. -- Lifvet på Tullgarn.

Syskonkretsen vidgas. -- Enkelhet, ordning och skick i uppfostan. -- Farfaderns favorit. -- Lekar. -- Lärare. -- Det okonstlade lifvet å Tullgarn.

Redan följande år (den 18 juni 1827) erhöll den späde prins Karl en broder, Gustaf, och dessa båda så jämnåriga bröder slöto sig under uppväxt- och ungdomsåren med stor förtrolighet intill hvarandra. Syskonkretsen vidgades sedan januari 1829, april 1830 och augusti 1831 genom födelsen af Oskar Fredrik, Eugenie och August. De unga furstebarnen uppfostrades i naturlighet och okonstlad enkelhet under noggrann omvårdnad och kärleksfull, intresserad tillsyn af sina föräldrar, i synnerhet af modern.

På Stockholms slott bebodde kronprinsparet östra delen och gjorde det äfven som kung och drottning. Våningen en trappa upp innehades af kronprinsessan och den två trappor upp af kronprinsen. Barnen hade sina rum i bottenvåningen vid östra hvalfvet med fönstren åt Logården, som blef en utmärkt lekplats för dem. Att leka soldat var för småprinsarne, som för åtskilliga andra pojkar, ett mycket omtyckt nöje. I all synnerhet var det mycket guteradt af prins Karl, hvars hurtighet och oräddhet i förening med
15
hågen för militära idrotter blef snart framträdande och gjorde honom till stor favorit hos farfadern, som icke ens undandrog sig att taga del i dessa hans lekar. Äfven från denna tid af prins Karls lif har hans tidigt vunna popularitet låtit åtskilliga karakteristiska episoder och anekdoter bevaras i minnet.

En och annan må här anföras:
KARL, hertig af Skåne.
KARL, hertig af Skåne.
(Litografi af F. Westin)

Redan under sina första barnaår lekte prins Karl gärna soldat. Det var alltid en glädje för den åldrige konung Karl Johan att låta den älskade sonsonen gunga på farfaderns knän och på så sätt bibringa honom de första lektionerna i ridkonsten. Den lille prinsen fick dessutom på Rosendal ofta exercera med någon af de därstädes postande gardisterna, hvilken efter slutad öfning vanligtvis erhöll en sup för sitt besvär. När man sedan flyttat in till Stockholm, där det ej gick an att föra vaktposterna in i de kungliga rummen, erbjöd
16
sig farfar själf att exercera med barnet. Prinsen tyckte i början ej synnerligen mycket om detta förslag: »ty» -- sade han -- »farfar har ju ej något gevär»; men konungen öfvertygade honom snart om, att det skulle vara lika bra att exercera med en käpp eller en eldgaffel, intog en soldats ställning och verkställde lydigt handgreppen efter sonsonens
Hertigen af Skåne.
Hertigen af Skåne.
(Litografi af Jarlesson-Ekenstedt)
kommando. När denne slutligen tröttnade, kände prinsen sig så belåten med sin nye rekryt, att han ropade till kammarherrarna: »Gif nu farfar en stor stor sup!»

*

Vid ett sådant tillfälle, då farfadern uppträdde som soldat för den lille prinsen-»generalen», hände det, att den unge befälhafvaren i sitt barnsliga öfvermod gaf segraren vid Dennewitz och Leipzig -- en örfil. Den gamle monarken
17
Oskar och Josefinas barn 1834
KARLGUSTAF
EUGENIE
AUGUSTOSKAR
Oskar och Josefinas barn 1834
(Efter F. Westins tafla å Drottningholm)
fann detta alltför närgånget och förde gunstlingen ut ur rummet. Vänskapen dem emellan blef emellertid snart återställd.

*

De kungliga barnen tillbragte under prins Augusts spädaste ålder med sina höga föräldrar en sommar på
18
Drottningholm. I ett af slottsrummen hade de små prinsarne erhållit tillstånd att upprätta ett soldatläger. Då den lille prins August kom åkande i en korgvagn, som drogs af hans sköterska, fru Jansson, ropade de äldre bröderna: »kungen kommer!» och gingo i gevär. Vid de tillfällen den beskedliga fru Jansson var ledig från uppsikten öfver den lille dalahertigen, måste hon ofta deltaga i prins Karls exercis. »In med magen!» kommenderade han. »Det kan jag ej snälla prins Karl», ursäktade sig frun. »Jaså» -- sade prinsen -- »då får du vara officer, för de ha så stora magar.»

*

Under de kungliga barnens minderårighet uppstod en gång ett samtal om hvem af sina anhöriga hvar och en af dem mest liknade. »Jag är lik pappa» -- sade den ene brodern. »Och jag är lik mamma» -- yttrade den andre. »Men» -- utbrast prins Karl -- »jag är lik farfar, jag, och det är väl litet styfvare det?»

*

Prins Karl lämnade en gång på egen hand de kungliga rummen och begaf sig ned i östra slottshvalfvet, från hvilket man, som bekant, genom ett par glasdörrar och utför en trappa kan komma ned i Logården. Prinsen fick lust att göra ett besök där, men hejdades af den i hvalfvet postande gardisten. »Vet du ej hvem jag är?» -- frågade Karl. »Åh jo» -- svarade gardisten -- »nog vet jag det; det är ju prins Karl, kronprinsens äldste son.» »Men» -- fortsatte den unge fursten -- »jag är hertig af Skåne också, släpp mig därföre fram bara!» -- »Omöjligt!» -- förklarade gardisten. -- »Godt» -- sade prinsen -- »du skall få dina fem och tjugu vid lägligt tillfälle.»

Uppkommen till kronprinsen berättade hertigen för honom sitt äfventyr och yrkade på den envise gardistens bestraffning. Men kronprinsen lyckades snart öfvertyga sin son, att posten blott följt sin instruktion och därföre hellre borde belönas än straffas. »Se här» -- slöt den höge fadern sitt tal, i det han lämnade honom tjugufem blanka riksdalersstycken -- »gå ned och gif honom dessa penningar till uppmuntran för den påpasslighet han visat!» Prinsen blef litet flat, men återtog under vandringen utför trappan en stolt hållning och yttrade raskt och barskt, i det han till soldaten öfverlämnade gåfvan: »Där har du de fem och tjugu, jag lofvade dig!»

*
19

En ceremonidag gingo de kungliga barnen, i den följd de hunnit kläda sig, det ena efter det andra, genom ett af slottsrummen och frågade i förbigående en där varande hofbetjänt, om konungen, som hade samma väg till den gemensamma samlingsplatsen ännu begifvit sig dit. Prins Oskar, som kom först, frågade: »Har Hans Majestät gått igenom här?» Därefter kom prinsessan Eugenie: »Har kungen gått igenom här?» Så prins Gustaf: »Har min far passerat ännu?» Och slutligen kronprinsen Karl, som muntert sade: »Har pappa gått igenom här?»

Till sin förste lärare erhöll prins Karl 1833, d. v. s. vid sju års ålder, den sedan så kände upsalafilosofen Kristian Jakob Boström, senare professor, nu endast docent. Boström kvarstod som lärare till 1837, då han aflöstes af den sedan så framstående historikern och statsmannen F. F. Carlson. Denne var lärare för de äldre och senare äfven för de yngre prinsarne samt utöfvade denna sin lärarebefattning ända till 1846. Huruvida de unge fursteynglingarna af sin förste lärde och filosofiske lärare kunde mottaga någon närmare påverkan utöfver den tämligen obestämbara, barn af så jämförelsevis späd ålder i allmänhet röna af en utpräglad personlighet, torde vara svårt att säga. Men det förefaller i alla händelser väl djärft, att som N. F. Sander tycktes vilja, från det Boströmska lärareskapet för den 7-8 årige Oskar härleda upphofvet till den fullvuxne mannens »böjelse att reflektera öfver dunkla frågor».

F. F. Carlsons inflytelse och betydelse som lärare blef däremot gifvetvis helt annan och
F F Carlson
F F Carlson
(Ungdomsporträtt af M. Röhl.)
20
mera djupgående och mångartad. Till sin allmänna läggning och grundåskådning tillhörde Carlson den dåtida svenska liberalism, som hvars förnämsta målsmän framstodo Geijer efter det s. k. affallet 1838 och Johan Gabriel Richert. En af Carlsons lärjungar i kungaborgen, nämligen Oskar II, har till Carlsons minnestecknare i Svenska akademien lämnat en karakteristik, som är af det stora intresse, att den här må anföras:

»Carlson förstod att vinna min och mina bröders tillgifvenhet genom sitt jämna och milda väsende, men särskildt genom sina speciella insikter och kärlek till de historiska studierna. Det var hans stora förmåga att genom lifliga muntliga föredrag på ett koncentreradt sätt väcka åhörarnes intresse. Också voro hans svenska historietimmar verkliga högtider för oss, emedan de voro sant fosterländska. Icke blott de krigiska bedrifterna, utan lika vidlyftigt den nationellt historiska inre utvecklingen förklarade han för oss med värme. -- Ämnesskrifningen ingick som en integrerande del af undervisningen. De uppgifna ämnena afhandlade omväxlande historiska tilldragelser, lättare etiska eller spekulativa frågor; och var stundom uppgiften att författa ett tal om ett gifvet ämne eller för ett gifvet tillfälle, hvarvid arbetena nagelforos på det noggrannaste. -- I latin bedrefs undervisningen strängt grammatikaliskt, men med föga skrifning, hvilket underlättade studiet af de moderna språken. -- Carlson var, ehuru lekman, en god och varm religionslärare. Hvarje morgon begynte vi med bibelförklaringar, hvilka voro utmärkta och tilltalade oss mycket. -- Hela hans sinnesriktning var medlande och försonlig. Sällan hade han för oss ett hårdt ord. Gick det ej på ett sätt, nåväl, då sökte han ernå det goda resultatet på annan väg, alltefter som han trodde lärjungarnes bästa fordra. Vi sågo upp till honom med vördnad, aldrig med fruktan.»

Därjämte mottog prins Karl undervisning i norska språket och matematik till en början af norrmannen Otto Aubert, sedan af V. V. Haffner samt i teckning af historiemålaren
21
Kungliga familjen under en promenad i vagn (1836).
Kungliga familjen under en promenad i vagn (1836).
22
A. Lundqvist och i målning af kaptenen J. K. Berger. Till sin första nattvardsgång bereddes han af biskopen i Skara stift J. A. Butsch, hvarefter konfirmationen förrättades den 5 juni 1841 af ärkebiskop Wingård.

Aubert hade varit lärare vid Kristiania katedralskola och skrifvit åtskilligt i matematik. Af sin far, generalmajor Benoni Aubert, hade han erhållit en mycket spartansk uppfostran och tillhållits till gymnastiska öfningar och återhållsamhet. Han lade sig mycket vinn om att göra de unge prinsarne oförskräckta, härdade och oömma. Och hvad prins Karl beträffade, lyckades han däri i hög grad, ty kroppsliga ansträngningar tålde denne i mannaålderns kraft så som få andra. Men själf föll Aubert offer för sin oförsiktighet, fick blodstörtningar och åtföljde för att söka återvinna hälsan en svensk fregatt till Neapel. Där afled han emellertid sommaren 1838. Den norske skalden Henrik Vergeland, som var Auberts frände, ägnade hans minne ett vackert och känsligt kväde, hvari han benämner honom »stoltest Sön, som Norge sendte fremmed Land til egen Ros, fagrest Svend, dets Möer kjendte». Mycket i samma kväde ger vid handen att Aubert med stor tillgifvenhet omfattade »Oskars söner». Så t. ex. skildringen af hans dödskamp:

»Han vil tale -- har ej Mæle
Han vil ud -- han vil til dem.
Hvor han kjæmper -- han vil hjem,
hjem til sine unge Sjele.
Seer han da i Feberdröm
Slangekryb sig dem at nærme,
vil dem döende beskjærme?
O hvor er hans Angest om!
Hvor hans syge Bryst arbeider
for en Bön for Oscars Börn!»

Volfgang Venzel Haffner var, då han efterträdde Aubert som lärare, premiärlöjtnant vid norska flottan, avancerade sedan, var på 60-talet i flera år statsråd och chef för marindepartementet samt äfven en kortare tid på 70-80-talen medlem af
23
KARL JOHAN och hans ätt.
KARL JOHAN och hans ätt.
(Samtida norsk litografi)
regeringen. Det var ock Haffner, som hade att införa prins Oskar i sjöofficersyrket.

J. K. Berger hade fått sin konstnärliga utbildning förnämligast i Frankrike och England och är representerad på Nationalmuseum och Stockholms och Drottningholms slott. Han har karakteriserats som Markus Larssons närmaste föregångare. Berger målade bredt och djärft, sökte kraftiga
24
färgmotsättningar och dekorativ verkan. Hans bästa arbeten utmärka sig för liflighet och fart i framställningen. A. Lundqvist hade varit lärjunge till Westin och var agré af konstakademien samt hade på sin tid en ritskola, som åtnjöt ganska stort anseende.

Det gick ordentligt och noga till väga vid prinsarnes uppfostran. Något oskick eller dagdrifveri fick icke förekomma. Prinsarne skulle enligt instruktionen hållas till strängt arbete och vänjas vid ordning, skicklighet och höflighet samt lydnad, och inga ohyfsade talesätt tåldes. Dagordningen var noga utstakad med uppstigning om morgonen kl. 7, undervisning kl. 8-12 f. m., kl. 4-6 e. m. utfärder, sport kl. 12-2, middag kl. 2 tillsammans med de två hufvudlärarne och kavaljererna, gymnastik kl. 6-7 samt aftonmåltid kl. 7 e. m., därefter 1 1/2 timme hos föräldrarna i salongen.

Om somrarna vistades gärna kronprinsen med familj å Tullgarn, som tillfallit honom 1829 efter prinsessan Sofia Albertina. Efter Oskar I:es död hade hans gemål det till änkesäte.

Tullgarn.
Tullgarn.
25

Prinsarne KARL och GUSTAF.
Prinsarne KARL och GUSTAF.
26

På Tullgarn kunde Oskar och hans gemål i ostördt lugn och frid njuta af ett svenskt herrgårdslifs idylliska behag och afundsvärda agremanger. För deras barn blef det trefna, naturligt enkla och okonstlade lefnadssättet med harmlösa och otvungna förströelser helt visst af betydelse, icke minst i fråga om deras personliga utveckling.

En sommar, då prins Karl endast var nio år, tillbragtes i Medevi. Ett bref till en landsortstidning skildrar, i hvilken landtlig enkelhet kronprinsessan där omgifven af sina barn tillbragte dagarna. »Ingen hofetikett, inga guldgaloner, inga stjärnor eller kraschaner, inga kammarherrenycklar eller uppvaktande kavaljerer voro synliga omkring henne. Vid den höga familjens promenader begagnades blott ganska sällan mer än tvenne hästar och en enkel vagn. Ingen flärd, intet själfsvåld får omgifva de kungliga barnens lif. Vid Medevi fortsattes deras studier under ledning af deras svenska och norska lärare, och på de lediga timmarna såg man dem som andra barn i barnsliga lekar lustigt tumla om mellan backar och berg. Inga yttre tecken än den för
Tebordet vid Tullgarn
Tebordet vid Tullgarn
(Teckning af prinsessan Eugenie)
27
Prinsarne leka soldater
Prinsarne leka soldater
(Efter teckning af Fr. Westin)
28
deras ålder utmärkta höflighet och deras älskvärda väsende förrådde deras höga börd. Deras lärare voro deras enda väktare, deras enkla, blårandiga linnekläder och klädesmössor voro deras enda prakt.»

Från Tullgarnslifvet föreligger ock en och annan mera intim tilltalande skildring. Kronprinsessan såg gärna och uppmuntrade sönernas håg för härdande och stärkande landtliga sysselsättningar. Mellan lektionerna hjälpte de gärna till med det landtliga arbetet, såsom höbärgning o. d., och voro på egen hand sysselsatta med väganläggningar och röjningar. Själf aldrig sysslolös, älskade Josefina ej att se sina barn eller uppvaktning använda tiden till något, som ej hade nytta med sig. Sedan om kvällarna te gemensamt serverats, lektes ibland lekar, men vanligen lästes högt. För gäster vid hofvet å Tullgarn var idkandet af någon bland de sköna konsterna den bästa rekommendationen. Tullgarns belägenhet var ock synnerligen väl ägnad att hos de furstliga ungdomarna utveckla de fäderneärfda konstnärliga anlagen. Anblicken af de vackra poetiska skogs- och strandpartier, Tullgarns omgifningar äro så rika på, har helt visst verkat väckande och uppmuntrande på prins Karls sinne för landskapsmålning.

Josefinadagen, den 21 augusti, firades gärna med små tillställningar, anspråkslösa och okonstlade, men präglade af
Lekar på Tullgarn.
Lekar på Tullgarn.
(Teckning af prinsessan Eugenie)
29
godt lynne och harmlös glädtighet samt helt visst af ungdomen förvarade i kärt minne. Så t. ex. högtidlighölls Josefinadagen 1845 med ett litet sällskapsspektakel och fyrverkeri. Konung Oskar sades själf ha författat pjäsen, »Rådplägningen», som anspelade på händelser under sommaren. Handlingen var förlagd till »Simtuna», en holme eller udde vid hafsöppningen från Tullgarnsviken, där ett badhus var anlagdt.
Prins KARL som borgmästare i Simtuna
Prins KARL som borgmästare i Simtuna
(Teckning af prinsessan Eugenie.)
Dekorationerna i matsalen, där spektaklet uppfördes, voro därefter lämpade, så att Tullgarns slott syntes i fonden. Kulisserna voro af vilda träd, och teatern arrangerad af arkitekten Chievitz. Prins Karl spelade borgmästaren i Simtuna, prins Gustaf utförde Näckens roll, prins Oskar var kapten på »Gröna jakten», prinsessan Eugenie och prins August tomtegubbar. Prinsarnes lärare, F. F. Carlson, föreställde en tidningsredaktör.

Till de mest omtyckta förströelserna hörde ofta landtliga utflykter till vackra närbelägna öar, så t. ex. till Eriksön, som var en af favoritplatserna. I ståtliga hexametrar har F. F. Carlson besjungit en idyllisk utflykt dit, och följande utdrag torde ha sitt intresse som en målande bild af det okonslade Tullgarnslifvet:

»Ankaret faller och genast i land på båtar man skyndar.
Vänligt den grönskande strand tycks bjuda sin skuggiga fristad.
Hvila dock sökes ej här, snart äldste prinsen är uppe
Högt i ett lass, och i flygande fart det far öfver ängen.
30

Klättrar så äfven den yngste sig upp i en skrinda och varligt
Griper i tömmen och fraktar sitt lass med hjälp af magistern.
Icke de andra bröderna töfva och snart äro fyra
Skrindor i gång och lassas med fart, ty själfva prinsessan
Fattar i räfsan och lassar och fröknarna hjälpa.
Aldrig, o Eriks äng, du bärgats af sådana händer.
Undrande stå de bredvid och hjälpa, Per, Erik och Anders,
Nils och Lars Erson och Jöns och Anna och Lisa och Karin.
Men det går raskt med arbetet fram och skrindorna skynda
Om hvarandra på ängen, än tomma, än fyllda till brädden;
Se där kommer en ny, högt lastad, den lotsar en sjöman.
Elaka tecken, en sjöman på land, få se hur det lyckas.
Här är tufvan, ja här, den skulle tagas om babord,
Men vår styrman håller sin kurs rätt fram och se, lasset
Segnar och sviktar och där -- mjukt ligger dess börda på ängen.
Dock på fötterna stå dess gäster och skratta åt fallet.
Lassen samlas i ladan och snart mot tretti man räknar, --
Sjunker så sol mot västra randen och skuggorna längas,
Allmän appell då blåses och spridda sällskapet samlas,
Där den vördiga ek vidt sträcker dess lummiga grenar
Öfver kullen, där åtelen är, dit örnarna samlas.
Höbärgning på Eriksön
Höbärgning på Eriksön
(Teckning af prinsessan Eugenie.)
31

Skälfvande filbunkar räckas oss där och rodnande körsbär,
Nämndeman själf kallas fram och delar den måltid. --
Natt kommer på, ren skönjes en flik af dess mörknande mantel.
Då hålles råd, huru bäst komma hem, med rodd eller segel;
Länge det rådslås, då säger vår prins: 'Vi segla, god' vänner,
Æolus sofver ej än, hans hvila är ringa vid Tullgarn;
Därför om bord!' -- 'Om bord' lyder budet till alla.
Hvar äro kappor? Hvar paraply'r? -- De förra begagnas,
De senare tappas i sjön -- lik mycket, blott icke man dröjer.
Sakta på stillnande våg nu draken begynner sin hemfärd.»



The above contents can be inspected in scanned images: 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31

Project Runeberg, Mon Dec 17 14:55:29 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kxvtid/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free