Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. »Sveriges förste konstitutionelle konung.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen icke skulle underlåta att bemäktiga sig det och tenden=
tiöst använda det, hade .Manderström velat upplysa legatio=
nen om dess verkliga betydelse.
Gripenstedt åter hade från första stund afrådt konungen
att tillmötesgå norrmännens önskan och hade, säger De
Geer, haft nog fin näsa att förutsäga, att det skulle komma
att väcka mycken, ond blod i Sverige.
För De Geers ställning och inflytelse inom ministären blef
denna norska fråga, i följd af den ståndpunkt han i densamma
intog, af ganska stor betydelse. Ledningen började nämligen
nu att öfvergå från Hamilton, och De Geer kan i viss
mån kallas situationens herre. Redan genom hans anförande
vid remissen af den Dalmanska motionen angafs, om än i
relativt diplomatiska och försiktiga ordalag, icke blott hans
enskilda uppfattning, utan ock det betraktelsesätt, som skulle
komma att bestämma de politiska riktlinjerna för regeringen i
denna fråga: Upphäfvandet af ifrågavarande stadgande i norska
grundlagen vore ej mindre med afseende å sakens natur än
i enlighet med dess historiska tillkomst och däraf härfly=
tände traktatmässiga natur en fråga, som icke vore för Sverige
främmande. Som enskild man skulle De Geer icke vägrat
att tillmötesgå Norges önskan i detta afseende, ty det vore
värdigt ett fritt folk att icke med åberopande af någon
traktat vilja utöfva ett tryckande inflytande på ett annat fritt
folks sinnesstämning, och han befarade icke, att svenska fol=
ket därigenom skulle komma i saknad af medel att med det
lugn som höfves den starkare ge sin vilja tillbörligt gehör
inom unionen. Men som konungens rådgifvare vore det
hans plikt att i hvad på honom ankomme tillse, att icke
något, som kunde befinnas vara en laglig svensk rättighet,
blefve Sverige utan dess medgifvande afhändt. Han ansåg,
som han vidare utvecklat i sina Minnen, visserligen att
svenska riksdagen icke hade någon formell beslutanderätt
i detta ämne, som icke vidrördes i riksakten, men han kunde
icke afstå från rättigheten att officiellt yttra sig därom, då
enligt hans uppfattning frågan anginge båda rikena och så=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
