Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärmerier samt Karl Johans militäriska och Oskar I:s mera
borgerliga natur hade i tur och ordning präglat hufvudstaden,
så hade det med den ungdomlige, lefnadsglade
Karl XV, som icke så litet påminde om »tjusarkungen»,
kommit en ny friskare fläkt öfver lifvet». Detta hade dock
enligt norrmannen Dietrichsons uppfattning icke märkts så
mycket under Karl XV:s första regeringsår, då ståthållarstriden
räckt, som något senare under de år, arbetet för
representationsreformen pågick.
Det vill häraf synas, som om Dietrichson nästan ville
säga, att det egentligen var kungen som tryckte sin pregel
på tiden. Men redan den sammanställning, han gör med
den nya friskare fläkten öfver lifvet och arbetet för
representationsreformen, hvartill Karl XV i bästa fall ej kan
karakteriseras annat än som en tämligen ljum och sen
anhängare, synes mig innebära en vederläggning af en sådan
uppfattning.
Här ofvan har redan angifvits den egentliga förklaringen
till de friskare fläktarne. Det är alltså icke uti konungaborgen,
man har att söka deras ursprungliga uppkomstort.
Men det var kung Karls stora förtjänst, att han icke ställde
sig afvisande och omottaglig för dessa friskare fläktar, att
äfven han kunde vara ett barn af sin tid. Och man kan i
detta hänseende upprepa hvad i ett annat sammanhang här
ofvan sagts (jfr. sid. 201) om, att han var ung icke blott till
åren, utan ock till sinnelag samt därjämte hade en känsla
af att det svenska folket själft kände sig ungt och ville vara
ungt samt respekterade denna folkets vilja. Äfven han
genomsvallades lätt af hänförelse, och när vissa händelser
utanför landets gränser fyllde svenska sinnen med liflig
entusiasm och eldig medkänsla, då stod han icke där
oförstående och surmulen, utan delade sina landsmäns känslor.
Och han gaf understundom uttryck åt dessa känslor, äfven
när statsklok omtanke och ställningens ansvar bort bjuda
honom tystnad och tillbakadragenhet. Men äfven då, -
kanske icke minst då, bidrog denna samstämnighet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
