Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjältemodiga deltagarinnan i alla hans mödor och strider
hvilar.
Tio år därefter se vi honom i öfre Italien i spetsen för
en handfull frivilliga, ilande fram med ljungeldens fart och
vräkande i stoftet Österrikes disciplinerade bataljoner samt
sålunda förberedande de segrar, som åtgjorde Lombardiets
öde. Redan då framstår han som en sagans hjälte, fästande
vid sig världens beundran, och ändå återstår hans mest
lysande bragd.
När Viktor Emanuel ger bort tvänne länder, går Garibaldi
och hämtar ett par nya i stället, men vida dyrbarare: det
är gåfvorna Sicilien och Neapel, som göra det lilla Sardi=
niens kung till konung af Italien. Man bjuder honom i
belöning marskalkstafven, man bjuder honom millioner i
guld. Men folkets man, ovan att få, vill endast gifva. Han
har gifvit, men han vill ge mer. Han vill ge Venedig, ge
Rom. Han vet, att dessa nya gåfvor kunna kosta honom
blod och lif. Men han hade aldrig hushållat på det kapi=
talet. För egen del nöjer han sig med några träd på Ka=
prera, dem han själf med egen hand planterat.
Så se vi honom på Aspromontes höjder. Här är icke
stället och icke heller jag den rätte att bedöma hvad som
var förnuftigt eller oförnuftigt i den sak, hvars valspråk var
Rom eller döden. Men af det lilla jag lärt och sett, vet
jag, att om det förnuftiga eller oförnuftiga i en sak skulle be-
dömas efter sakens lyckliga eller olyckliga utgång, så skulle
det se rätt bedröfligt ut med förnuftet här i världen, ty
förnuftet har, liksom sanningen, lidit nederlag som skulle
fylla oss med förtviflan, om icke oupphörligen en trösterik
stämma inom oss försäkrade, att förnuftet, liksom sanningen,
har odödlighetens höjd och till längd evigheten. Men ett
är dock säkert i denna sak, att den, som i spetsen för trup=
per, färdiga till strid, kan, när kulorna hvina omkring honom
och under det han själf blöder ur tvänne sår, likväl ropa
till de sina: »Skjuten icke! Spillen ej bröders blod!» - Den
som i ett sådant ögonblick kan det, han står högt, högre
än Aspromontes höjder, högre än jorden: han står nära Gud!
Slutscenen är fängelset, och det hör till det stora folk=
dramat på världsteatern och är troligen enkom till för att
visa folken, huru dyrt man måste köpa deras frihet och
lycka, på det att de, när de en gäng fått dessa himmelska
gåfvor, måtte känna deras fulla värde och använda dem rätt.
Mycket har den högsinte martyren att beklaga sig öfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
