Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. »Bort med stånden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De förnämsta talarne voro å förra sidan De Geer och
Gripenstedt och å den senare Henning Hamilton och Karl
Göran Mörner. Af dessa hade De Geer och Gripenstedt
ordet två gånger och Hamilton icke mindre än tre gånger.
Här kan ju icke vara den minsta idé att ens i största kort=
het antyda hvad af försvararne framhölls som förslagets
bästa förtjänster och syften och af fienderna anfördes som
dess mest graverande fel och samhällsupplösande följder.
Blott ett och annat om mera pikanta eller rafflande angrepp,
episoder och poänger.
Debatten inleddes af de Geer. Slutorden af detta hans
första anförande var en maning till adeln att söka »vinna
den svåraste af alla segrar - segern öfver sig själf». Slut=
orden i hans andra anförande voro ock för honom som
politisk personlighet ganska karakteristiska: »Min erfarenhet
har lärt mig», sade han nämligen, »att den bästa politiken
är att öppet och ärligt utsäga sin tanke.»
Karakteristiskt var ock för honom, att intet, icke ens de
allra hänsynslösaste, mest på hans personliga heder gående
direkta anfall eller giftigaste insinuationer eller de rikliga
förtal och lumpna manövrer, för hvilka han och hans re=
formförslag så länge varit ett mål, förmådde det allra minsta
rubba det ädla vördnadsbjudande fasta lugn och storsinnade
allvar, som präglade De Geers anföranden och uppträdande
frän första stund och framgent. Många voro helt visst de
medverkande orsakerna till reformens framgång, men, som
hans minnestecknare v. Ehrenheim med fullt fog håller
före, »sällan har en man haft ett så stort personligt inny=
tände på en reform som De Geer på denna», och, torde man
godt kunna tillägga, icke minst genom sin lugna värdiga
upphöjdhet öfver alla personliga angrepp och smädelser.
»Inga hårda ord, inga häftiga anfall störde lugnet på hans
panna. Klar och mild, fast och allvarlig stod han i den sköld=
behängda salen, hvars rika historiska minnen då ökades med
det skönaste. Hans Öga hvilade på talarne utan vrede,
stundom med ett drag af vemod» (H. Wieselgren).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
