Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. »Bort med stånden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälp skall jag icke så snart säga, att jag är krossad. Så
länge ännu den blågula flaggan bäres högt i striden mot den
röda, som med smekande ord men hotande åtbörder vågar
nalkas vår urgamla konungatron, skall jag finnas på min post,
hur obemärkt den än må vara, och jag är viss, att stode ej
någon annan vid min sida, skall jag där finna Eder, I tro-
fäste 294, som i afgörandets allvarliga ögonblick icke svig=
tade. Men våren lugna! Vi skola icke stå där allena! det
är hos mig icke blott en förhoppning, utan visshet, att vi då
i samma led med oss skola finna flertalet af de män, hvilka
från den nu afslutade stridens början af fast öfvertygelse
varit våra motståndare. Då, om icke förr, skola de räcka
oss en broderlig hand, som vi med värme skola fatta; då,
om ej förr, skola de med oss instämma i ett enhälligt och
jublande: nej!
För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag
gör det med vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går
jordades, och under hvars medeltidsdräkt ett svenskt, ett
ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag gör det med oro,
kanhända därför att jag icke känner henne så väl som jag
kände den gamla. I alla händelser är hon ung, kanske skola
hennes första steg blifva stapplande; det är då vår plikt att
stödja henne, och vi skola göra det kärleksfullt; kanske be=
höfver hon ännu en uppfostran; det är då vår plikt att gifva
henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt, så att
hon en gång för våra efterkommande må blifva hvad den
hädangångna varit för oss, att hon må blifva, icke blott älskad
som den gamla, utan äfven såsom hon lycklig, stark och fri.
Men skulle hon en gång, det Gud förbjude, arm och
blödande, till räkenskap kalla de män, hvilka bortryckte de
smycken, som prydde och skyddade hennes moder, de vapen,
med hvilka hon under århundraden värnat vår frihet, själf=
ständighet och ära, då skall det blifva mig, visserligen icke
en tröst, - ty af jordisk tröst är jag då, med Guds hjälp,
icke i behof, - men en anledning till ro i min graf, att
åtminstone icke mitt namn skall sväfva öfver hennes blek=
nade läppar.»
I inte fullt femton år hade grefve Henning Hamilton sedan
tillfälle att ägna »den unga Svea» med de stapplande stegen
ett kärleksfullt stöd och uppfostran. Men för en samtid och
eftervärld måste desamma te sig dock något egenartade, ity att
hans politiska görande och låtande hufvudsakligen ej blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
