Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. -- Intressen och vanor. -- I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heterna att i trängseln lämna de sårade nödig hjälp. Med
några bestämda tillsägelser sökte han först få åskådarne att
icke stå i vägen, men då det inte hjälpte, tillgrep han kraf-
tigare medel och gjorde med några ordentliga svordomar
och lyftad käpp snart rent hus. Därefter följde han med
välvilja och deltog själf i arbetet med de sårade samt stannade
rätt länge på stället och förhörde sig senare noga om för-
hållandena.
Kungens vana att infinna sig vid eldsvådor och dylikt och
där ingripa kommenderande och ordnande torde snarare vara
att hänföra under annan rubrik. Eldsvådor den tiden voro
ju hufvudsakligen ett slags folknöjen.
Nu till sist må här anföras dessa De Geers ord: »Öfver
Karl XV:s bild kommer alltid att falla en vacker dager
från hans goda hjärta, hans vänsälla väsende och hans
konstnärliga ande.»
Hans »konstnärliga ande» kommer att beröras längre fram
i annat sammanhang.
Ett af de drag, som också verksamt bidrog att åt kung
Karls personlighet vinna folkets hjärtan, var hans svenskhet
eller, som Aftenbladet uttryckte det, hans genomträngdhet
af nationens sympatier och antipatier. Samma synpunkt be-
tonas ock af Swedelius i hans minnestal på följande rätt
originella sätt: »Man har sagt, att han varit i högsta grad
svenskhjärtad. I den egenskapen låg största delen af den
ganska betydliga makt, hvarmed han grep det svenska folkets
känsla. Det gjorde godt för det svenska sinnet, att man
trodde sig veta att i kungens bröst klappade ett verkligt
hjärta och ett svenskt. Det finns människor, hvilkas blod fly-
ter i ådrorna så ljumt eller rent af kallt som fiskarnas i sjön
och hvilkas hjärta är så skrumpet och torrt som ett sol-
torkadt skinn. Till den klassen hörde kung Karl icke.» Men
detta drag af svenskhet eller uppfylldhet af nationella sym-
patier och antipatier är i det föregående flerstädes så ofta
berördt, att öfverflödigt är att här dröja vid det.
Men hvad som i all synnerhet ännu torde lefva friskast
- 622 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
