Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. -- Intressen och vanor. -- I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighet, och man kunde med skäl förvåna sig, att denna
kraftiga krigargestalt med all sin liflighet kunde med så
stort intresse många timmar af dagen fördjupa sig i teore-
tiska och mystiska forskningar. I sitt kabinett hade han
den nödiga materielen framlagd, och själf iförd nattrock
och försedd med en lång pipa, forskade han med tålamod
och belåtenhet efter de gamla handskrifternas djupa bety-
delse.»
Men kung Karls intresse och reformatoriska betydelse för fri-
mureriet är ett ämne, som det torde tillåtas mig att härmed
lämna, för att öfvergå till den sida af kungens temperament,
som Dietrichson åsyftar med sitt tal om »den tungsinte roman-
tikern på tronen». Det är ju en sida, som alla de anförda
och antydda »Karoliana» alls icke ingått på. Det är ju
ock helt naturligt, att de stora lagren af folket företrädesvis
fäste sig vid och ihågkommo den glade, rättframme och
frispråkige kung Karl och den godhjärtade människan. Det
är ju också med sådana drag de många folkskrifterna, t. ex.
»Karl XV och dalkullan», »Kung Karls hjortjakt», »Karl XV:s
skyddsling», och allt hvad de heta, företrädesvis syssla.
Jag tillåter mig visserligen hysa mina misstankar, att när
Dietrichson, v. Qvanten och andra vilja framställa kung
Karl som den, hvilken i verkligheten alltid varit melan-
koliker till temperamentet, de därvid låtit sin fantasi skena
något i väg, utan att taga hänsyn till den kallblodiga, nyktra
psykologiska analysens berättigade kraf. Men jag skall
inskränka mig till att citera Dietrichsons onekligen roman-
tiskt intressanta karakteristik.
Desförinnan vill jag dock inlägga en liten erinran mot
den del af Dietrichsons resonemang, som åsyftar att be-
styrka hans egen auktoritet, fastän hans hågkomster af kungen
omfattade endast dennes sex eller sju senaste lefnadsår.
Då hade lifvet gifvit kungen bittra lärdomar, och döds-
skuggorna började mer och mer tätna kring honom. »Men
det är ju», säger Dietrichson, »lifvets slut, som bäst visar
ett lifs mening och innehåll.» Ja, det ligger helt visst en
- 639 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
