Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. -- Intressen och vanor. -- I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Alltifrån kung Karls första ungdom föresväfvade honom,
ett aflägset, högt ideal af ett kungligt människolif, som han
ville verkliggöra: han ville vara en kung, som i varm kär-
lek till folket förde det uppåt och framåt, allteftersom han
själf steg uppåt och framåt, – och så måste hans åt
själfbeskådande starkt hemfallna natur se sig själf vackla
och falla mer än en gång, då han skulle ha tagit steget
framåt på lifvets bana, för att endast med möda och tunga
själfförebråelser resa sig på nytt och bli man. Ja, det
låter underligt, men det är inte långt ifrån att Karl XV
var en tragisk gestalt. De djupa melankoliska ögonen,
det allvarliga uttrycket i hans anlete tala tydligt nog om
det vemod och den saknad, som lågo på botten af hans
väsen.
Hans natur var så full af motsatser, så djup i känslan
och så ytlig i dess uttryck, så sympativäckande och så ägnad
att hålla en på afstånd, så trofast och ärlig och så reser-
verad, och dessa motsatser lågo så nära intill hvarandra,
att de måste framkalla skarpa lifskonflikter. Han var en
originell och egendomlig skepnad, som icke liknar någon
annan än sig själf.
Jo, jag vet en som han liknar, och det påfallande. Han
liknar in i de minsta drag sin egen residensstad, detta sköna
mörka och ljusa Stockholm, som han älskade så högt, och
dit han i sina sista timmar längtade för att få dö i dess sköte.
Som hans hufvudstad gömmer de trånga mörka prången med
de höga skuggande gaflarne, hvilka täcka öfver ett lif, som
icke vill bli sedt af världen, men sedan plötsligt och allde-
les oförmodadt öppnar sig ut till de fria, sköna solljusa par-
kerna med friska strömmar under trädkronornas skugga –
där det alltid suckar bakom - de glada sångerna och den
hvirflande musiken, under det man öfverallt skymtar ofvan
hela taflan kungaborgens stolta linjer – svår att hitta rätt
i, men lätt att minnas i det starka helhetsintrycket – så
var äfven du själf, kung Karl, sådan du står för mitt minne.
Du var just hvad skalden har sjungit om Stockholms stad:
- 641 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
