Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. -- Intressen och vanor. -- I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– – brännpunkt för vårt blod,
hur njutningslysten och hur god,
hur flyktig och hur fri!
Hur feberslapp, hur febervarm,
hur trotsigt höjes ej din barm
med hemska lustar i – –.»
Efter att ha framhållit de stora svårigheterna att sätta
i hop de rätta färgerna för att få fram kungens verkliga ka-
raktär och tillagt att det endast vore en slump, om man
lyckades träffa densamma, fortsätter Dietrichson:
»Vid Karl XV:s vagga voro tvenne feer tillstädes och
skänkte barnet sina gåfvor: en god och en ond fe. Den
goda fen, som härstammade från det nordanland, där hans
vagga stod, lade dit den skönaste gåfva, som kan skänkas ett
människobarn: den innerliga, ärliga hjärtegodheten, så varm,
så öppen, så vänsäll och osjälfvisk, som någon människa
har fått den och som vann allas hjärtan, hvilka kommo i
beröring med honom. Den onda fen, hvilken måhända
stammade från detta Gascogne, som var släktens hembygd
lade – kanske som hämnd för att stamfadern hade vändt
sitt fosterland ryggen – på vaggan hela den heta, bedå-
rande sydländska lidelsefullhet, som sätter sinnena i brand,
och ur den kamp, som dessa bägge makter förde i hans
inre, framgick kanske den svaghet, som är så karakteristisk
för många hjärtegoda människor och som icke heller han
kan fritagas för. Ja, både norden och södern hade satt sin
prägel på Karl XV – och det var icke utan sin sanning,
när han stundom betecknade sig själf som »gascognare».
En liflig fantasi förledde honom, när han en och annan gång
gaf luft åt sin munterhet, att styra en linje utanför sam-
ningen – men det måste då genast tilläggas, han var ingen
gascognare i riktning åt skryt eller själfberöm. Tvärtom,
det var för hans själfanalyserande natur ett slags tillfreds-
ställelse att framställa sigsjälf värre än han var, som om han
ville utjämna afståndet mellan det bättre, man ansåg honom
för, och det sämre, som han trodde sig känna att han verkligen
- 642 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
