Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Kung Karl i konstnärskretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans minnestal 1873 i Fria konsternas akademi öfver kungen
med följande för tiden och talaren i mer än ett afseende
karakteristiska ordalag:
»Den nordiska anda, som lifvade konstens beskyddare,
bidrog i ej ringa mån att för dess skyddare och hennes
tolkare utjämna den nästan igengrodda och töckniga stigen
till nordisk forntids, till dess myters och hjältesagors
ämnesrika malmgångar. Ty den riktning af djupt allvar, som
dessa ämnen fordra, då de skola i bild åskådliggöras, står
i skarp motsats till nutidens lofliga, men lättare äflan att
föreviga sin egen poesiarma karaktär, och om än konsten
alltmer arbetar sig in i det alldagliga, så att hennes
medverkan äfven i industrien blir ett behof för ögat och en
njutning, hvars tillfredsställande blicken öfverallt söker, är
dock otvifvelaktigt, att nu liksom förr, under äfven de mest
lysande konstperioderna i alla länder, sträfvan till de höga
idealen måste bispringas af väldiga krafter sådana som staten
och kyrkan, hvilka behöfva och böra fostra den monumentala
konsten. Men detta behof hafva ej de nämnda
krafterna häruppe i Norden rönt till mer än jämförelsevis
ringa grad, utan det har nästan uteslutande berott af
konungarne att låta den högre konstarten i målning och
skulptur blomstra upp eller förtvina.
Djupt kände konung Karl detta.»
Hurudan var då vid skedets början de utöfvande
konstnärernas ställning till denna sträfvan: tillbaka till Valhall?
Lusten för nordiska ämnen hade, säges i först anförda
källa, något lefvat kvar hos skulptörerna, och dessa ämnen
omväxlade där med de klassiska och de moderna genremotiven.
Inom måleriet däremot hade de urnordiska gestalterna
lefvat med föga lif. För att de åter skulle få lifskraft,
behöfdes ungdomlig entusiasm och ung tro. Hos Vinge
och Malmström fanns hänförelsen; »den fanns ock hos den
alltid ungdomlige Scholander, som under hvilan mellan
sina mångahanda värf lekte fram Fjolners saga i ord och
bild – smidigt, stilfullt, med aldrig sviktande energi.» –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
