Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. På Ulriksdal och Bäckaskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty fast bladen genom rymden dala,
luften redan kännes höstlikt sval,
hör jag vårens stämmor ännu tala
kring det hvita, tysta Ulriksdal
Allt, som kan ett mänskohjärta värma,
en gång inom dina murar fanns,
därför diktens fåglar ännu svärma
kring din rosengård i juniglans
Han var våren Kungligt rik han strödde,
solsken kring sig, hvart han älskad gick,
och den eld, som i hans hjärta glödde,
sprang i strålar fram ur mörkblå blick
Här han höll sitt sommarhof, förtrogen
med hvar lind, som susade i park,
med hvar sångare, som sjöng i skogen,
med hvar blomma, vuxen på hans mark.
Hit han längtade, när vårkvällsglöden
satte Lejonbacksfasad i brand –
hit han längtade till sist, när döden
på hans hjärta lade tungt sin hand
Kanske såg han, innan lifvets gnista
släcktes i hans härskarögon ut,
som en drömsyn, fager i det sista,
älskadt Ulriksdal en kort minut.
Kanske såg han genom dödens dimma
slottet, bäddadt i syreners snö,
såg i aftonljuset viken glimma,
medan trasten sjöng för skog och sjö
Kanske! – Därför, fastän höstsol brinner
som en vådeld bakom gyllengrönt,
minnets fågel, medan dagen svinner,
sjunger sakta, sjunger ljuft och skönt.
Om en riddare med kungakrona,
om en man, som skaldens hjärta bar,
om en människa, som hårdt fick sona
att för mycket människa han var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
