Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1860-talets Sverige och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se tillvaron i reflexen från den gula nationaldrycken eller
drufvans safter. Bland de enklare människorna åter, såsom
handtverkare och småborgare, gingo många icke ens på för-
middagarna gärna »värdshus förbi», och då vida mer än nu
fanns det »här och där små krogar».
Betecknande för tiden var ock den samtida poesiens epi-
gonartade kynne. Det som var gammalt eller skulle vara
högtidligt var patetiskt deklamatorisk återklang, det som
skulle föreställas ungt och inledning till en ny tid var huf-
vudsakligen menlös, blodlös, från all ungdomlig lidelse ke-
miskt ren »signatur»-poesi med dess små försiktiga tanke-
petitesser och magra vers. Till tidsdragen, åtminstone hvad
Stockholms allmänhet beträffar, hörde ock i fråga om tea-
ternöjena förkärleken för franska komedier och lustspel
samt för den enklare publiken vådevillrepertoaren med
sina kupletter, bearbetningarna från franskan, tyskan och
Erik Bögh, de mer eller mindre originella lustspelen af
Fr. Hedberg, August Säfström, Hodell, Uller m. fl. Icke
heller bör man glömma bort, att under kung Karls första re-
geringsår gjorde den moderna operetten sitt intåg å svensk
scen och att hela 60-talet hör till Stockholmsoperettens
glans- och klangdagar. Men operetten betecknade dock till
den harmlösa och naiva eller deklamatoriska teaterreper-
toaren ett tillskott af peppar och salt, af satir och skämt,
af pigghet och humör, som kunde göra sin nytta. Såsom
för tidens festlynne karakteristiskt har man ock slutligen
att annotera återupplifvandet af operamaskeraderna.
Ett nöje, som kanske mer än något annat var gemensamt
för kung och stockholmare af alla samhällsklasser, det var
den kungliga majpromenaden. Den var visserligen alls
ingen nyhet för kung Karls tid, dess anor torde åtminstone
kunna föras tillbaka till stamfaderns, Karl Johans, dagar, om
inte längre. Men sällan torde i folkets ögon kring en så-
dan kavalkad stått en sådan glans och feststämning, som
när kung Karl på sin eldiga gångare och omgifven af en
lysande stab på detta sätt red sommaren in. Allra stiligast
- 804 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
