Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Molnhöljd himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våning stödd på en af läkarne, och endast kortare stunder
förmått uppehålla sig vid sjuksängen. De sista dagarna
måste han bäras ned i bärstol.
Den 29 mars på eftermiddagen blef drottningens tillstånd
hopplöst. Slemstockningen i lungorna tilltog allt mer och
ett nytt kväfningsanfall intränade kl. 2. Krafterna sjönko
därefter ytterligt, andningen påföljdes af slemrassel i luft-
strupen, pulsen blef nästan okännbar och en stilla yrsel
inträdde. Detta tillstånd fortfor fram emot kl. 10 f. m., då
yrseln skulle ha upphört. Kl. 11 f. m. den 30 mars ut-
andades drottning Lovisa sin sista suck.
Det råder en rätt egendomlig motsättning i uppgifterna
om förloppet vid drottningens sista stunder. Det hördes,
säger De Geer, mången berättelse om de djuptänkta och
och uppbyggliga ord, drottningen skulle ha uttalat under
sina sista stunder. Den ena af hennes omgifning, hade
hört ett, den andra ett annat, och det hela skulle af prin-
sessan Eugenia ha samlats i en liten skrift. Men då De
Geer vid ett besök efter dödsfallet hos konungen uttalat
sin glädje öfver de ädla tankar, drottningen på sitt sista
uttalat, svarade denne, att drottningen alls icke haft sans,
utan yrat de sista dagarna. De Geer säger sig ock sedan
ha hört detta bekräftas af andra. Han vill förklara det på
sådant sätt, att icke ett ord lagts i hennes mun, som hon
icke sagt, men man hade låtit allt det osammanhängande
falla bort och hopbundit det som behållits till ett vackert
helt. Detta är också en art af mytbildning, säger han och
tillägger: »Hvad drottning Lovisa angår, var hon en både
begåfvad och ädel kvinna, som säkerligen skulle vid full
sans kunnat tala så vackert som man här föreställt sig
henne hafva talat.»
I det föregående ha vi följt Edholms framställning. Rö-
rande de allra sista stunderna öfverensstämmer hans skild-
ring i allt väsentligt med den Rogbergska; det finns dock
variationer särskildt i fråga om tidsföljden mellan de olika
momenten.
6? Karl XV och hans tid - 857 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
