Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Molnhöljd himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fens salong fullt medveten om sitt förestående slut: »Gud
ske lof! Jag är då nu på svensk botten, om än icke på
svensk jord.»
Det stormiga vädret gjorde det rådligt att ej genast afgå
med den sjuke kungen, utan Vanadis blef kvarliggande i
hamnen till följande morgon, då ankaret lyftades. Färden
öfver Östersjön blef tidtals ganska svår. Kungen sof näs-
tan hela dagarna till följd af kloral och var mycket klen,
dock egentligen ej sjösjuk, men kunde ej förtära något.
Natten mellan den 15 och 16, då fregatten gått till ankars
i Köge bukt, var för kungen särdeles plågsam och jämmern
under de stunder han sof var upprörande att höra. Så
länge han var vaken, bar han manligt och tyst sina smär-
tor. Den 16 gick kosan i ganska vackert väder uppåt Öre-
sund genom Drogden mellan Amager och Saltholm. Kungen
satt fullt klädd i sin från Aachen medförda hvilstol och
rökte sin cigarr som vanligt, men var ytterligt kraftlös, så
att läkarne betviflade, att han ens skulle kunna gå i land
vid framkomsten. Vissheten om att åter uppnå fosterjor-
den skänkte honom dock mera krafter, än man kunnat vänta.
Då Vanadis ej kunde inlöpa i Malmö hamn, gick landshöf-
dingen i Malmöhus län v. Troil jämte generalbefälhafvaren af
Klint och generalmajoren baron Cederström ut med ång-
båten Malmö för att hämta konungen. Sedan »Malmö» lagt
till vid sidan af »Vanadis», bars kungen af tre af fregattens
officerare i en stol öfver landgången från fregatten ombord på
»Malmö», där han nedsattes på akterdäcket. »Det intryck han
då gjorde på oss närvarande», säger v. Troil i sina Minnen,
»kan ej beskrifvas. Det ytterst aftärda utseendet, den ask-
grå ansiktsfärgen, de glasartade ögonen, det på bröstet ned-
hängande hufvudet, den flämtande andedräkten, allt syntes
antyda, att vi hade en döende framför oss. Vänligt räcktes
oss dock den afmagrade handen, då han bars förbi det
ställe, där vi voro uppställda. Länge satt han sedan för-
sänkt i mattighet. Jag stod stum vid hans sida. Slut-
ligen slog han upp ögonen, räckte mig handen och sade:
- 871 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
