Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. »Nu vår sorg faller vida.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sång, musik och tal, och månget vackert och sant yttrades
därvid om den döde och den allmänna sorgen och saknaden
efter honom. De båda svenska universitetens sorgefester
ägde rum den 29 november. I Uppsala talade V. E.
Svedelius, och hade J. A. Josephson komponerat kantaten.
I Lund talade K. T. Odhner och kantaten var komponerad
af V. T. Gnosspelius. Den 30 november talade E. V.
Montan vid Uppsala studentkårs sorgefest, och den festens
stämningsfullhet bevaras säkerligen ännu efter 38 år i minnet
af dem, hvilka då som unga voro närvarande.
Till det högtidliga, gripande intrycket bidrog i hög grad
K. D. af Wirséns på ett, som det då åtminstone tycktes
den unge studenten, mycket stämningsgripande sätt framsagda
stora dikt med dess inledning:
Du sofver, konung Karl, den sista sömnen,
Ej gafs dig hälsans dryck i fjärran land,
Och Sveriges kuster hann du för att dö.
Det fagra Ulriksdal i höstens dimmor
Sig sveper, skylande sin stumma sorg,
Och Fyrisvall, den minnesrika slätten,
Ej skådar mer den konungsliga bild,
Som själf har gått att öka våra minnen.
Men än mer Gunnar Wennerbergs allvarliga och storartade
»Drottdrapa», hvars slutrad utgör detta kapitels Öfverskrift:
Kall på båren Dom öfver döde Man var han
I konungaborgen Nordmannadrotten Kung var han
Karl den femtonde Framtid fälle med Nu vår sorg faller vida.
Hvilar. Oväld.
I förtid hade alltså konung Karls lefnadssol gått ned.
Men den kärlek, han vunnit, slocknade icke med den och
följer länge hans minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
