Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - Andra Tidskiftet. Förra hälften af unionstiden, till år 1470 - 4. Konung Erik af Pommern och biskop Magnus Tavast 1399—1438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män. Vid detta sitt andra besök synes han hafva
öfverens-kommit med befolkningen, om några nya förordningar, hvilka
nu, då regentema för det mesta kommo att uppehålla sig i
det aflägsna Danmark, ansågos nödvändiga för upprätthållande
af god ordning. Sålunda förordnades, att skatterna, som
hittills utgått i naturalieprodukter, framdeles skulle betalas i
penningar, en viss summa från större och mindre
skatteområden. Men denna förordning, med hvilken man afsåg att få
skattebeloppen lättare användbara för den aflägsna regeringen,
kom att blifva något betungande för Finland, till följd af
den ringa penningetillgången, och uppväckte sedermera många
klagomål, till hvilkas afhjelpandé konungen dock å sin sida
sökte finna de utvägar, som stodo till buds. En mera
lycko-bringande inrättning var den äfven af Erik grundade, s. k.
landsrätten, som skulle sammanträda i Åbo dagame före Sanct
Henriks messa om sommaren och hvilken hade att fälla
kungs-dom i alla, rättegångsmål, som från underdomstolame
hem-stäldes till densamma, samt undersöka klagomål mot biskopen,
lagmannen eller andra konungens embetsmän. Till ledamöter
i denna domstol bestämdes biskopen och några prester ur
domkapitlet, alla i landet vistande riksråd, lagmannen och alla
domare, samt fulltalig kungsnämnd, till hälften frälsemän och
till hälften bönder. Alla fogdarne skulle äfven vara närvarande,
för att få tillfälle att försvara sig mot möjliga anklagelser och
föröfrigt i förekommande fall meddela nödiga upplysningar;
ståthållaren på Åbo slott ålåg att öfvervaka de fälda utslagens
verkställande. Det är att märka, att till följd af tidens
styrelsesätt en dylik institution ej kunde vara begränsad till
endast lagskipning, utan att den derjemte var en slags skild
styrelse för Finland eller rättast en regerande representation,
hvilken det tillkom att under konungens frånvaro “höra och
rätta all ärende der i landet och skipa allom rätt, fattigom
och rikom, “ så att befolkningen ej skulle behöfva i sina
angelägenheter vända sig till konungen. En af Unionens
första verkningar var således den, att Finlands förening med
Sverige blef något lösare och att dess förhållanden begynte
taga en mera sjelfständig gestaltning. Men en sådan
särskild styrelse kom naturligtvis att förblifva i händerna på
adeln och synes ej förmått tillvinna sig fullt förtroende hos
folket. Besvären till konungen upphörde icke och landsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
