Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - Andra Tidskiftet. Förra hälften af unionstiden, till år 1470 - 5. Karl Knutssons tider, 1438—1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bengtsson och lät denne ränksniidare återvända till Sverige.
Å andra sidan hade ryssarne ansett den herskande förvirringen
synnerligen lämplig för dem och härjade grufligt i Jääskis
och öfriga gränssocknar. Dessa oroligheter tog biskop Konrad
i Abo till förevändning att ej personligen infinna sig till samtal
med konungen och begärde att genom ombud få uppgöra
förlikningen. Han ville påtagligen afvakta sakernas utgång i Sverige,
och han behöfde i sjelfva verket ej vänta länge. Den
högmodiga erkebiskopen hade genast efter sin ankomst till Sverige
Tunnit biskop Katillus på sin sida och åvägabragt ett nytt
uppror, hvars utgång var den, att Karl för andra gången
måste afstå från kronan, i slutet af Januari 1465. Han
fick nu till underhåll Raseborgs och Korsholms slott jämte
län, samt Kumogård med Satakunta. Men Raseborgs slott
innehades förut i förläning af biskop Konrad, som ej var
benägen att följa de skiftande partiernas i Sverige befallningar.
Då nu Karl Knutsson anlände till Åbo, var ett öppet krig
nära att uppkomma emellan honom och biskopen, och Karl
var tvungen att för en lång tid bo uti svartbrödra-munkarnes
kloster, innan Raseborg slutligen öfverlemnades åt honom.
Rätteligen fans det ej numera någon styrelse i riket. Karl
Ivnutsson herskade i sina forlämngar och kallade sig
fortfarande: “med Guds nåde Sveriges, Norges och Göthes konung."
Å andra sidan erkände biskop Konrad på Kustö slott och de
flesta öfriga finska herrar allt ännu Kristians rätt.
Erkebiskopen i Sverige, som ej mera var benägen att inkalla
Kristian, herskade deremot i eget namn och kallade sig “Sveriges
förste.“ Hans stallbroder Katillus bar titel af riksföreståndare,
och de öfriga riksråden voro lika sjelfrådande inom hvar sitt
område. Den förnämsta ibland dem var Erik Axelsson Tott,
som innehade Åbo och Wiborgs slott och hvars bror, Ivar
Axelsson, var Kristians ståthållare på Gotland. Erkebiskopens
öfvermod uppretade slutligen dessa och andra rikets store,
och inom kort åvägabragtes en ny statshvälfning. Johan
Bengtsson fördrefs och dog på Öland; men den gamle Karl
Knutsson återkallades från Raseborg för att ånyo bestiga tronen,
år 1467.
Denna Karls tredje regeringsperiod blef ej lugnare än de
förra. Finska biskopen kunde blott med vapenmagt förmås
till underdånighet, och i Sverige fortfor allt ännu kriget emot
Finlands historia. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
