Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 8. Svante Stures och Hemming Gadds regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortförda bytet var till sitt värde kanske tio gånger större
än den summa, konung Hans hade fordrat af hela riket.
Xådendals kloster undgick blott genom att erbjuda lösen ett
dylikt öde. Härefter härjade danska flottan såväl i Nyland,
som ock på kusterna af Upland, der staden Öregrund uppbrändes.
Rud hade hotat att längre fram mot hösten komma tillbaka
till Abo och då uppbränna hela staden, om ej åt honom blefve
erlagdt 12,000 svenska mark och lika så mycket såsom lösen
för kräklan och biskopsmössan. Men den 17 Augusti afslöts
ändtligen freden i Köpenhamn på de vilkor, konungen redan
långt före detta hade erbjudit. Om derför de svenska
freds-underhandlarne skulle infunnit sig sex veckor tidigare, såsom
utlofvadt var, så hade Finlands hufvudstad blifvit förskonad
från plundringen. Likväl fasade såväl vän som fiende för Ruds
grymma handling; sjelf råkade han i bittra samvetsqval för
det tempelrof, som han begått, och företog sig till försoning
en pilgrimsfärd till den heliga grafven,” men dog på vägen.
Sju år senare ficks genom de kyrkliga myndigheternas bemedling
Åbo biskopsmössa tillbaka, men den var redan plundrad på
sina dyrbaraste ädelstenar.
Freden med Danmark blef dock ej ens nu långvarig.
Tvertemot rådets vilja beslöto Svante Sture och Hemming Gadd att
ännu en gång gripa till vapen och den sistnämnde begaf sig
till Liibeck för att uppegga denna" stads mägtiga borgerskap,
som nu hadc begynt krig med Danmark. Svenskarne eröfrade
Kalmar slott, men föröfrigt gick kriget olyckligt för dem.
Folket började öfverallt tröttna vid krigets besvärligheter och
isynnerhet i Finland var missnöjet stort så hos höga som låga.
Till all lycka fick man år 1510 freden med Ryssland befästad
för GO år; i och för denna angelägenhet hade ståthållaren på
Raseborg Tänne Eriksson Tott och archidiakonus i Åbo, Paul
Scheel samma år varit resta till Novgorod. Men så mycket’
mera förbittrades man öfver, att ej ens nu få ro och hvila.
I mångens tycke var det önskligast, att åter få danska konungen
till regent, och sjelfva Erik Thuresson Bjelke, Finlands högsta
befälhafvare, lutade åt detta håll. Denne mägtigc och duglige
man skulle säkert trädt i spetsen for de missnöjde svenska
herrarne emot Svante Sture, om ej hans lefnadstråd hade brustit
redan om våren 1511. Likväl uppflammade den inbördes
kampen i Sverige ännu samma år i full låga. Riksrådet fordrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
