Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 10. Återblick på katolska tiden i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkliga inrättningar. Utan att nämna domkyrkans
mångfaldiga chor, funnos i landet sex kloster’ nämligen två Dominikaner
(Åbo och Wiborg), tre Franciskaner (Wiborg, Raumo och Kökar
på Åland) och ett Brigittiner (i Nådendal). Det sistnämnda,
Finlands enda nunnekloster, hvarest derjämte fans endast en
ringa hop “bröder“, var rikast och ryktbarast bland dem alla;
det besatt jordlägenheter nästan i hvarje landskap. Äfven
Franciskanerorden hadc blifvit väl hemmastadd i Finland,
och finske män uppstego gång efter annan till dess högsta
värdigheter, t. ex. en Stefan Larsson, som 1478—1493 var
provinsialföreståndare (minister provincialis) i kretsen “Dacien,“
d. v. s. öfver Danmark, Norge, Sverige och Finland. Klostrens
betydelse under dessa tider var i sanning större, än nutiden
ens kan fatta; ty midt under verldens oupphörliga buller och
oro behöfdes det nog en och annan fredlig tillflyktsort. Det
var behofvet af frid, som dref menniskorna att vare sig sjelfva
egna sig åt klosterlifvet, eller genom- testamenten och gåfvor
uppmuntra och gynna det samma. I Finland likasom äfven i
andra katolska länder var menniskornas vigtigaste omsorg att
försäkra sin själ om salighet i det kommande lifvet, genom
att åt kyrkans heliga institutioner skänka en del af den egendom,
som de hadc samlat i detta lifvet. .Mången grundade
fördenskull evinnerliga själamessor, i hvilka dagligen skulle bedjas
för stiftarens och hans närmastes själar. För öfrigt söktes
syndaförlåtelse genom mångfaldiga fromma verk, bland hvilka
pilgrimsfärder voro de vanligaste. Dessa gjordes från Finland
dels till några heliga orter i Sverige, dels till mera aflägsna
land, t. ex. St. Jago de Compostella i Spanien, eller till den
heliga stolens fötter i Rom, eller till sjelfva Kristi graf. Men
äfven i Finland funnos heliga orter, till hvilka pilgrimsfärder
gjordes från när och fjerran. Sådana voro St. Henrik i Åbo,
St. Jakob i Rengo och “det heliga korset“ i Hattula, och
kanske ännu andra. Den katolska gudstjenstens prakt var
öfverhufvud utomordentligt stor, isynnerhet i Åbo, hvarest en
tallös mängd prester af alla slag upptogos af
gudstjenstens-olika bestyr. Men äfven kyrkorna i landsorten voro praktfulla,
understundom prydda med särdeles brokiga takmålningar och
helgonbilder. I skydd af kyrkan hadc äfven uppstått åtskilliga
nrättningar, som hade till ändamål att utöfva gifmildhet eller
ömsesidig hjelp. Sålunda fans i Åbo från Magnus Tavasts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
