Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 6. Klubbekrigets tider, 1592—1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om regeringen, såsom han redan ofta förut under Johans sista
tider hade gjort. Han försatte genast de fångne riksråden i
frihet och återgaf dem deras embeten samt vidtog gemensamt
med dem sådana åtgärder, som kunde befästa rikets
sjelfstän-dighet och religion såväl mot polackarnes stämplingar, som
Sigismunds katolska sympatier. Ståthållarne på slotten såväl i
Finland som Estland uppmanades att vara på sin vakt mot
Ryssland och Polen, och för ordnandet af religionsangelägenheterna
sammankallades ständerna till Upsala. Men till Sigismund skref
hertig Karl en öppen förklaring om allt detta och erinrade, att
konungens regering då endast kunde blifva lycklig, om han
med välvilja bekräftade rikets religion och friheter samt de
beslut, genom hvilka ständerna ville trygga dem. I Mars 1598
öppnades riksmötet i Upsala. Förutom de öfriga ständerna
hade infunnit sig fyra biskopar och öfver trehundra prester,
bland dem Erik Sorolainen och några prester ifrån Åbo. Johans
liturgi blef nu förkastad och Augsburgiska bekännelsen, jämte
bibeln och de trenne gamla symbola, gjordes till grundval för
kyrkans bekännelse. Dessutom beslöts, att inga andra än
lutheraner skulle få bekläda embeten i riket, och ej heller
någon annan gudstjenst tillåtas. Detta Upsala mötes beslut,
som ända till nu varande tider varit en bland Finlands
grundlagar, undertecknades den 20 Mars 1593, och äfven de
frånvarandes underskrifter samlades sedermera ifrån alla landskap.
Sålunda tycktes enigheten åter vara befästad i riket;
men tvistefrön funnos ymnigare, än man vid första ögonkastet
kunde märka. Sveriges råd hade väl lofvat stå på hertig
Ivarls sida, “en för alla och alla för en“, för att försvara rikets
frihet; men i hemlighet fruktade desse stormän hertig Karls
kraftfulla sinne och försökte väcka hos Sigismund misstankar
emot farbrodren. Aridra funnos äfven, som helt öppet
motsatte sig hertigens regeringsåtgärder. Den stolta och
vankelmodiga Axel Stensson Leijonhufvud, grefve af Raseborg, hadc
gjort ett upprorsförsök i Vestergötland och derefter flytt till
konungen i Polen, der han offentligen skymfade hertigen. I
Finland åter hade riksmarsken Klas Fleming, som hade sig
anförtrodt, utom högsta styrelsen i Finland och Estland, äfven
rikets flotta och största delen af krigshären, låtit besätta alla
hamnar emot Sverige och den 4 Mars tagit trohetsed åt konung
Sigismund såväl i Åbo, som Reval. Å andra sidan var gäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
