Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 1. Finlands inre förvaltning under Gustaf II Adolfs regering, 1611—1632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det inträffade äfven nu ganska ofta, att embetsmännen och
innehafvarne af förläningar med fängelse och pinande hemsökte
kronans undersåter, och öfverhufvud taget var hvarje i egna
eller kronans ärender resande herreman en småtyrann för folket
och fordrade med våld fri skjuts och förtäring. Det är att
märka, att just genom kriget förläningarnas antal åter hade
ökats; de gåfvos dels såsom belöning för krigiska förtjenster,
dels under namn af arrende mot betalning, emedan man ej
genom andra medel kunde upphjelpa de dåliga finanserna. På
detta sätt gafs åt en mängd utländingar, ej blott svenska
adelsmän, utan äfven liffländska herrar och till och med några
bojarer, husbondevälde öfver fria finska bönder. Det
ryktbaraste exemplet på sådana herrars framfart voro på denna
tid förra ståthållaren på Viborgs slott, Joachim Berendt, och
hans fru, Gertrud von Ungern-Sternberg, som efter liffländsk
sed i trakten af Borgå rasade emot sina underhafvande och
grannar. Men största klagan hördes från grefskapet Raseborg,
der slägten Leijonhufvucl lade i dagen sitt af gammalt kända,
grymma sinnelag. Grefve Sten Axelsson, som under Karls
sista regeringsår fått återvända från sin landsflykt, litade
synbarligen på sin frändskap med det kungliga huset och aktade
derför icke på varningar oclt tillrättavisningar, så att Gustaf
Adolf klagade, att han hade mera bekymmer af grefve Sten
ensam, än af hela det öfriga Finland. Följande ord ur ett af
konungens bref kunna bättre än enskilda exempel ådagalägga
den under förläningarna lydande allmogens betryck: “Oss är i
sanning förekommet, huruledes mest alle utaf adeln i Finland,
såväl Lifländare som de andre der boendes äro, fast
otillbörligen handla med de bönder, som de bekomma i förläning, att
de så utsuga, uttvinga oeh utarma dem, att många nödgas
öfvergifva hemmanen och draga derifrån, derigenom de aldeles
öde blifva; och när adelsmannen sålunda gjort hemmanet öde,
kommer han återigen och beklagar sig ingen nytta hafva af
förläningen, och begärer så att bekomma andra i stället; och
när han då några bekommer, gör han med dem lika som med
de förra. En part som förläningar hafva, lägga ock hemmanen
öde derföre, att de sjelfve skola få bruka egorna, ja de tvinga
de öfriga förläningsbönderna att häfda och bruka samma egor
husbonden till bästa, och blifva sålunda de bönder, som något
behållne äro, dubbelt betungade." Till skydd emot dessa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
