Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 1. Finlands inre förvaltning under Gustaf II Adolfs regering, 1611—1632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bemöttes ofta med offentligi förakt. Men man kan dock ej
påstå, att biskop Erik skulle varit skulden till detta virrvarr.
Tvertom finner man, att då biskopen ville något strängare yrka
på ordningens upprätthållande, han ingalunda hade att påräkna
regeringens medhåll; sjelfva den nya hofrätten i Abo var honom
mera till hinder än till hjelp. Denna regeringens brist pa
tillmötesgående förbittrade den gamles sista lefnadsdagar och
hämmade hans verksamhet. Och likväl hade Erik Sorolainen
hela sin tid varit en trägen, frisinnad och verksam herde i
sin församling, och ännu på gamla dagar ådagalade han sin
kraftfulla energi såväl genom täta biskopsvisitationer, som
isynnerhet genom sin stora finska postilla, hvilken trycktes i
Stockholm åren 1621 och 1625. På hans föranstaltande synas
äfven Hemmings från Masku nya psalmbok samt de af samma
hand till finskan öfversatta skolsångerna hafva utkommit, och
just på denna tid begynte i sjelfva verket såväl läskunnigheten
utbredas bland folket som ock kyrkosången frigöra sig från
latinets bojor. Det bör nämnas, att Erik Sorolainen ej längre
var biskop öfver hela Finland; år 1618 hade nämligen Yiborgs
stift åter blifvit skildt från Åbo biskopsstol, och en man vid
namn Olof Elimäeus blifvit förordnad till biskop derstädes.
Han hade förut varit kyrkoherde vid storkyrkan i Stockholm,
men var finne till börden. Orsaken till denna delning var
likväl att söka annorstädes, än i regeringens afvoghet mot
Sorolainen; det hade nämligen efter freden i Stolbova blifvit
alldeles oundgängligt, att de östra delarne af landet fingo sin
skilda vårdare, hvilken på samma gång kunde öfvervaka de
nyss eröfrade landskapens andliga angelägenheter. Men långt
bittrare kändes det för den gamle biskopen, då man begynte
tänka på en medhjelpare och efterträdare åt honom. Biskop
Erik skulle till detta em bete önskat skolrektorn i Åbo, Gabriel
Melartopaeus. “Magister Gabriel“ — skref han till rikskanslern
— “är en skicklig och lärd man, som kan väl båda målen,
och i den landsorten behöfves i sjelfva verket en, som kan
finska tungomålet. “ Men Melartopaeus stod ej heller i synner-
lig gunst, och det var regeringens afsigt att få någon svensk
man till ledare af den finska kyrkans angelägenheter. Midt
under dessa planer inträffade år 1625 Erik Sorolainens död,
hvarefter den finska biskopsstolen förblef ledig i några år,
innan styrelsen fattade ett afgörande beslut. Sveriges öfrige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
