Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 2. Det stora tyska kriget, 1630—1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kronan gällande. Men en stark krigshär, som under anförande
af Jakob de la Gardie sändes till Preussen, bragte honom att
ingå en ny förlikning år 1635, hvarvid Polen återfick de
landsträckor i Preussen, som svenskarne hade eröfrat, men Liffland
förblef fortfarande Sveriges besittning.
Följande tilldragelser under det tyska kriget kunna vi
endast i korthet beröra. De svenska vapnen voro trängda
tillbaka ända till gränsen af Mecklenburg, då Banér 1636 vid
Wittstock förskingrade den sachsiska armén. Det var
Stålhandske, som afgjorde denna seger. En ännu mera lysande
seger vid Chemnitz i Sachsen år 1639 öppnade för Banér
vägen öfver Böhmiska bergen; men de kejserligas öfvermagt
tvang honom snart att åter draga sig tillbaka till
kurfursten-dömet Sachsen. Härifrån inbröt han i början af år 1641
helt oförmodadt i Baijern, i afsigt att eröfra Begensburg, der
kejsaren och de tyska furstarne som bäst voro samlade till
riksdag. Detta djerfva företag lyckades likväl icke; Banér
nödgades i största hast draga sig tillbaka och hans här
räddades endast derigenom, att den finska ryttmästaren Erik
Slang i flere dagars tid uppehöll fienderna vid det lilla fästet
Neuburg, der han slutligen blef tillfångatagen. Efter detta
tåg insjuknade och dog Banér, som genom sin skicklighet åter
hade upphjelpt den svenska krigslyckan, men å andra sidan
genom ohyggliga härjningar förspilt den svenska disciplinens
goda anseende. Krigets ledning öfverlemnades nu åt Lennart
Torstenson, Gustaf Adolfs ryktbare artilleriöfverste; men denne
låg sjuk i Sverige, och de tre generaler, åt hvilka befälet under
tiden anförtroddes, nämligen tysken Adam Pfuel, svensken Karl
Gustaf Wrangel och finnen Arvid Wittenberg, förmådde med
knapp nöd kufva legotruppernas motsträfvighet och missnöje. Den
kejserlige generalen ville då begagna sig af tillfället och anföll
svenskarne vid Wolfenbiittel; men Wittenberg, som för denna
dag genom lottning blifvit utsedd till öfverbefälhafvare,
förskingrade hela den fiendtliga armén. Då slutligen Torstenson,
ehuru ännu sjuk, hann fram till hären, fick kriget ny fart.
Sedan han förenat sig med Stålhandske, som kämpat i
Schle-sien, ryckte Torstenson emot de kejserliga och vann vid Leipzig
en lysande segar är 1642. Erik Slang, som anförde venstra
flygeln, föll vid första anloppet; men på högra flygeln slogo
Wittenberg och Stålhandske fienderna på flykten, och hela det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
