Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 3. Pehr Brahes styrelse i Finland och drottning Kristinas tid, 1632—1654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Savolaks från Viborgs län, emedan befolkningen från de
aflägs-nare trakterna hade svårt och besvärligt att komma till
läne-styrelsen och det dessutom var omöjligt för landshöfdingarne
att styra alltför vidsträckta områden. Af samma orsak ansåg
han äfven det vara nödvändigt att fastställa ett antal
marknader i de inre delarne af landet, hvarest städer ännu helt
och hållet saknades, och till sådana handelsplatser föreslogos
något ställe i öfre Satakunta, samt Tavastehus’ och Nyslotts
fästningsområden.
I anseende å handeln ansåg grefve Brahe Finlands
naturliga förmoner vara synnerligen stora. Han trodde det vara
möjligt att med ringa möda öppna en båtled ifrån Björneborg
till Päijärie, derifrån till Saima-vattnen och vidare såväl till
Uleåträsk i norr, som Viborgska viken i söder. På det
sistnämnda stället hade hau tagit de forna kanalförsöken i
betraktande och ansåg deras fortsättande vara fördelaktigt. “Och
då landet gifver mera varor ifrån sig“ — så lyda Brahes
ord — “än det någonsin behöfver att igen emottaga, så ser
jag intet kunna fattas till städernas märkeliga Uppkomst.“
Om Åbo och Viborg hyste man de bästa förhoppningarna;
derefter kom Helsingfors, som likväl skulle flyttas från
Wanda-åns utlopp till ett nytt ställe. Denna flyttning verkstäldes
äfven utan uppskof. Brahe hade först föreslagit Sandhamn
(som redan på Gustaf Vasas tid var i fråga satt) och sedan
Sömäs udde; men hvardera stället ansågs vara för trångt,
och regeringen bestämde sig slutligen (1640) för Estnäsudden,
hvarest äfven Finlands nuvarande hufvudstad står.
Brahe slutar sin berättelse med några betraktelser öfver
finnarnes natur och seder. Han tadlar dem, att de ej bry
sig om att förvärfva mera, än de för sitt uppehälle behöfva,
samt att lätja och dryckenskap dag ifrån dag tilltaga. Såsom
en hufvudorsak till dryckenskapen anser han tobakens bruk.
som synbarligen genom tyska kriget hade utbredt sig hit och
genast kommit till sådant välde, att män och qvinnor, gamla
och unga hade tagit till vana både att snusa och “dricka“
(d. ä. röka) tobak. Enligt Brahes åsigt borde införseln af
denna vara helt och hållet förbjudas, så att endast apotekarne
i städerna skulle få siilja densamma för sjukas räkning.
Beträffande finnames arbetsförmåga tillägger Brahe: “det är till att
förundra, att när någon af denna nationen kommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
