Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 3. Pehr Brahes styrelse i Finland och drottning Kristinas tid, 1632—1654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturligtvis kronan, men kunde lika väl vara en adelsman.
Sålunda säger Pehr Brahe, hos hvilken de aristokratiska
tänkesätten voro än mer utpräglade, rent ut, “alla äro vi rikets
undersåtar, bönderna medelbart, vi (adeln) omedelbart." Men
å andra sidan började redan de öfriga stånden rusta sig till
motvärn, och vid 1644 års riksdag, då den unga drottningen
sjelf emottog regeringen, väcktes i bondeståndet för första
gången frågan om reduktion, det är kronolägenheternas
återbringande under kronan. Kristinas egen regering gaf sedan
nya och ännu större orsaker till de ofrälse ståndens missnöje.
Vid aderton års ålder emottog Gustaf Adolfs dotter sjelf
sin* faders rike. Förmyndareregeringens åtgärder bekräftades
och sjelfva regeringsformen förblef till sina hufvuddrag
oförändrad, ehuru den unga drottningen snart nog begynte känna
sin ställning synnerligen besvärlig i bredd med den mägtiga och
ansedda aristokratien. Kristina hade erhållit en lärd, nästan manlig
uppfostran, och utländska vetenskapsmän, dem hon kallade till sitt
hof, utbredde hennes rykte öfver hela Europa. Men i och med
det samma började hon ledsna vid sitt eget fäderneslands i hennes
tycke råare kulturförhållanden och till förmon för sina
gunstlingar förslösa rikets tillgångar. Slutligen synes Kristinas
motvilja mot äktenskapet framkallat hos henne beslutet att afstå
från regeringen, för hvilken hon likväl mera saknade lust än
förmåga. Hennes kusin, den unge pfalzgrefven Karl Gustaf\
hvilken under Torstenson redan varit i tillfälle att ådagalägga
sina fältherretalanger, hoppades att såsom Kristinas make få
uppstiga på Gustaf Adolfs tron, och befolkningen gynnade
dessa hans planer och förhoppningar. Men Kristina gaf
undvikande svar och utverkade i dess ställe, tvertemot adelns
önskningar, att prinsen år 1G49 förklarades för tronföljare.
Hvad hennes afsigt härmed var, blef först några år senare
uppenbart. Under tiden firades Kristinas kröning i Upsala år 1650.
Inom ständerna, som i och för kröningen sammanträdt,
uppstod vid detta tillfälle en mycket häftigare strid än förra
gången, rörande frälseköpens och förläningarnas reduktion. De
tre ofrälse stånden, hvilka i främsta rummet anfördes af den
från Åbo till Upsala öfverflyttade teologieprofessorn Johan
Terserus, afgåfvo en offentlig protest emot adelns annekteringar.
Deras fordringar voro: att allt bortskänkande af frälserätt och
försäljande af kronohemman skulle upphöra; att ej adeln skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
