Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 5. En blick på det finska samhället vid midten af 17:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
valet, synes till öfvervägande delen varit svensk. En dylik
nationel kamp måste finnarne utstå äfven i Yiborg, hvarest
tyskarne hade bemägtigat sig högsta ledningen af stadens
angelägenheter. Ar 1647, då borgmästaren Anton Bröijer (som
var finne) dog, begärde borgaren i Viborg Johan Öröell, biskop
Juustens systerson, att fä det sålunda lediga fjerde
borgmästare-embetet, “så att icke (såsom orden lyda) utländingar allena
skulle inkomma i rådet, såsom de vanligen försöka.“ Regeringen
ansåg saken vara rätt och billig och Cröell blef borgmästare;
men några år senare råkade han i strid med sina embetsbröder
och blef sin tjenst förlustig. Samtidigt uppstod en häftig strid
om domprostembetet i Viborg. Den finska församlingen önskade
på denna plats erhålla lektor Claudius Thesleff, hvilken var
nyssnämnde Cröells halfsysters son; men stadens tyskar och
svenskar med magistraten i spetsen ville hafva en annan, och,
då konungen likväl, enligt Gustaf Evertsson Horns varma förord,
utnämnde Thesleff, visade de sitt missnöje på ett så oförtäckt
och hätskt sätt, att regeringen nödgades vid hofrätten väcka
klagomål emot Viborgs borgmästare och råd. Högre än från
någon annan ort hördes just från Viborg den klagan, att de
som hörde till Finlands egen nationalitet, voro föremål för
förakt, ja nästan hatades. Men rikets gemensamma styrelse
synes vid dylika händelser ådagalagt en berömvärd opartiskhet.
Regeringens förfarande beträffande Finlands nationella
språk förtjenar ej ett lika obetingadt godkännande. Någon
tanke på finska språkets utrotande föll ingalunda de styrande
in; ty den finska nationaliteten var någorlunda erkänd och det
nationella språket ännu nästan allmänt begagnadt i den
dagliga samlefnaden. Likväl ansåg man det vara synnerligt
nödvändigt och fördelaktigt för finnarne, att de lärde sig och
kände hvardera språket, d. v. s. äfven svenska. Det är också
ej att betvifla, att ju kännedomen i svenska språket vid denna
tid vann betydligt i utbredning. Svensken Andreas Bureus,
en uti de finska angelägenheterna mycket använd man, som
år 1626 utgaf ‘den första noggrannare kartan öfver Sveriges
rike och fem år senare publicerade sin berättelse om de
nordliga länderna, omtalar i sistnämnde verk, hurusom “Finlands
adelsmän, borgare och prester, samt äfven rikare bönder, draga
försorg derom, att deras söner redan från vaggan lära sig
svenska. “ Äfven genom skolorna befordrades kunskapen i
tcs^r^rof O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
