Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 5. En blick på det finska samhället vid midten af 17:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare såsom regeringens ombud besökte samma trakter, afgaf
han till vederbörande en så beskaffad berättelse om
förvalt-ningsangelägenheterna i Viborgs och Nyslotts län, att icke blott
fogdarne och lagläsarne, utan äfven landshöfdingarne sjelfva
hemföllo under svåra anklagelser. “De förbannade gåfvorna,“
skref han, “förblända här öfverhetens hjertan och ögon; ty
när fogdar och uppbördsmän få lof till att stjäla, så hafva
de godt att göra och aflägga stor’ mobilier sig att bekomma
ynnest med.“ Landshöfdingen i Nvslott, Jordan, försökte kasta
den farliga fiskalen i ’fängelse, men förlorade sjelf kort
der-efter sitt embete. Ännu vidsträcktare verksamhetskrets erhöll
Cröell, då han år 1648 sändes till Kexholms län. “Om Turkar,
Tatarer eller hedningar hade varit uppbördsmän härstädes,
skulle de ej kunnat fara grymmare fram, än här har skett“;
— så lydde den vredgade fiskalens tanke om detta län, och
följande år gjorde han inför Åbo hofrätt en fasaväckande
skildring af rättsskipningen och förvaltningen på dessa orter.
Lagläsarne togo mutor från hvardera parten, säljande sin dom
nära nog på offentlig auktion; en sådan domare hade tagit till
sed att, då han satt vid domarebordet, skarpt fixera parterna,
hvarvid hvardera af dem uppsträckte så många fingrar, som
han ville gifva riksdalrar i gratifikation. Embetsmännen vid
förvaltningen åter pålade godtyckligt nya skatter, utan att kronan
visste något eller hade någon nytta deraf. Sakörena t. ex.
delade landshöfdingen, fogden och lagläsaren sinsemellan, stoppande
dem “i de röda ryska pungarne, sig sjelfva, men ej kronan
till godo.“ Anklagelseskriftens slutpåstående var, att “der i
landet är mer ingen ära eller Gud till, utan der är ända på
all redlighet, hvilken finnes liksom med sågbräder ihopslagen.“
Dessa anklagelser hade utan tvifvel blott alltför mycken grund;
sjelfve Pehr Brahe, som ingalunda hörde till Cröells
beskyddare, ansåg dem delvis helt och hållet öfverensstänimande med
sanningen, och då Gustaf Evertsson Horn fem år senare blef
generalguvernör öfvcr dessa trakter, tecknade han förhållandena
derstädes med nästan lika mörka färger. Men Cröell,
förlitande sig på kammarkollegii stöd, blef allt djerfvare och
begynte i främsta rummet ansätta landets högsta embetsmän.
Generalguvernören i Ingermanland, friherre Karl Mörner och
landshöfdingen i Kexholm. Reinhold Metstake, hade redan för
hans skull fått afgå från sina embeten; äfven dessas efter-,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
