Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 5. En blick på det finska samhället vid midten af 17:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stocken ångra sitt sjelfsvåld. Prester funnos rikligt, men deras
lära och lefverne voro ej alltid berömvärda. De lägre
pre-sterna och skolmännen höllos under sträng tuktan;
kyrkoher-darne behandlade sina kaplaner med hårdhet, och skolrektorerna
hade af gammalt för vana att med ris afstrafta sina kollegor.
I kyrkans lära följdes sträng renlärighet, så att den minsta
afvikelse från de lutherska’ teologernas faststälda trossatser
ansågs högeligen farlig för församlingen och riket.
Kyrklighetens ifrigaste väktare i Finland var professorn vid Abo
akademi Enevaläus Svenonius, hvars trångbröstade ifver
slutligen äfven störtade biskop Terserus i förderf. Terserus hade
nämligen år 1662 utgifvit en svensk katekesförklaring, uti
hvilken Svenonius spårade en lutning åt Calvinism (syncretism);
anklagelsen hänsköts till de öfrige biskoparnes undersökning,
och då Terserus ibland de store hade många politiska fiender,
drefs saken derhän, att biskopen afsattes från sitt embete år
1664. Äfven de öfriga vetenskaperna, ej blott teologien, höllos
i sträng underdånighet under kyrkan. Men denna stela ortodoxi,
hvilken ej tillät någon friare forskning, framkallade å andra
sidan den enfaldigaste vantro, ej blott hos det lägre folket,
utan äfven hos de bildade och lärde. Professor Martin Stodius
anklagades två gånger ordentligen för trollen. Förbund med
djefvulen ansågs på denna tid såsom en möjlig och ganska
vanlig sak, hvilken staten och kyrkan täflade om att bestraffa.
Åbo hofrätt hadc redan från sin första början begynt
förfölja och döma hexor, men universitetets grundläggning
tyckes gifvit ny fart åt detta raseri; ty emellan 1641—1643
inträffade ett ovanligt stort antal hexprocesscr. De olycklige
dömdes vanligen i stöd af* Mose lag att brännas; stundom
kastade man dem i vattnet, och om de då flöto ofvanpå,
ansågs detta som ett tecken, att de stodo i förbund med den
onde. För ett dylikt förbund beskyldes år 1661 äfven en
student, vid namn Eolenius. Saken ansågs så betänklig, att
-sjelfve biskop Terserus röstade på dödsstraff; men grefve Brahe,
universitetets kansler, frikände den anklagade och gaf
konsistorium en tillrättavisning. Brahe ansåg sådana saker endast
vara en tom vidskepelse, hvaraf likväl mången oskyldig bragtes
i svårt trångmål och mycket onyttigt larm väcktes. Men
drotset sjelf var ej heller alldeles fri från tidens allmänna
vantro; sålunda omnämnde han t. ex. samma år uti rådet, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
