Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 6. Karl XI:s regering, 1660—1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gardie, sotn var det franska förbundets ifrigaste förespråkare,
bedrog sig sjelf och andra med hoppet, att Sverige i alla fall
för sin del icke behöfde deltaga i kriget. Men innan man
anade det, var kriget öppnadt, och nu kommo med ens
statsbyggnadens alla brister i dagen.
Det kan ej förnekas, att Karl XI:s förmyndare likväl
vidtagit en och annan för riket gagnelig åtgärd beträffande den
inre förvaltningen. Rättegångsväsendet, som stod under Pehr
Brahes uppsigt, hölls jämförelsevis i godt skick. För öfrigt
ökade den långvariga freden nationalförmögenheten, och på
regeringens sida förmärkes en viss omsorg om den allmänna
hushållningen. En vigtig inrättning i detta afseende var
“Riksens ständers Banku, hvilken 1668 grundlades i Stockholm,
sedan en år 1656 inrättad privatbank. genom vårdslös
förvaltning råkat på obestånd. Sveriges bank var den första
inrättningen i sitt slag i de nordliga rikena (26 år äldre än engelska
banken) och dess betydelse var äfven ur politisk synpunkt
egendomlig, såvida att den genast från början lemnades åt “riksens
ständersw uteslutande vård. Hvad Finlands särskilda ekonomi
beträffar, hade år 1664 landtmätare blifvit utsände öfver hela
landet Dessas första åtgöranden voro att uppmäta
lands-vägarne, men derjämte företogs nu i Savolaks det första
jordskiftet; i detta landskap hade nämligen hittills försiggått årlig
värdering och skattläggning efter bågetal. Samma år hade
Finland ånyo fått en generalguvernör och denna gång en
inhemsk man, nämligen förenämnde Herman Fleming, hvilken på
denna plats verkade i fem år. En sådan högsta styresmans
närvaro var för det närvarande så mycket mera behötiig, som
landshöfdingarnes embetsverksamhet led stort afbräck genom
de vidsträckta förläningarnas skilda förvaltning, och stundom
äfven enskilde adelsmän gjorde öppet motstånd mot fogdarne
och landshöfdingarne. Det är lätt att inse, att Fleming under
ett sådant sakernas skick ej med bästa vilja kunde upphjelpa
och ordna landets förvaltning, och af hans verksamhet linna vi
ej heller några anmärkningsvärdare frukter. Reduktionen tyckes
ej i Finland haft större framgång än annorstädes, ehuru
regeringen gifvit särskildt tillstånd dertill, att om någon ogde
för-läningar både i Sverige och Finland, den del deraf, som skulle
återgå till kronan, finge tagas af de finska förläningarna, hvilka
ansågos vara af lägre värde. Öfver hufvud åstadkom förmyin
Finlands historia.
19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
