Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 6. Karl XI:s regering, 1660—1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befälet ocli kom om hösten 1678 till Riga. Hans armé, vid
pass 8,000 man, var dels oöfväf, dels illa utrustad. Färden
genom Kurland var besvärlig och långsam; Tilsit eröfrades och
Horn nalkades ändtligen Königsberg. Men kurfursten ilade med
vanlig skyndsamhet till landskapets försvar, och Horns armé
hade genom brist och sjukdom nedgått till halfva antalet.
Ilan nödgades derför midvintertiden begynna återtåget och
räddade med knapp nöd spillrorna af sin här tillbaka till
Riga. Kort efter dessa tilldragelser afslöts år 1G79 genom
Frankrikes bemedling en allmän fred, ’hvarvid Sverige återfick
hela det eröfrade området. Ku fick ändtligen Karl XI ro att
egna hela sin omsorg åt de inre angelägenheternas ordnande.
Det vigtigaste värfvet var reduktionen, som nu framträdde
i en annan och vida strängare form, än år 1655 hade beslutits.
Redan på riksdagen i Halmstad år 1678 hade fråga väckts om
denna sak; men det pågående kriget gaf ej nödig tid dertill.
Men om hösten 1680 sammankallades ständerna till Stockholm,
och vid denna riksdag skulle nu alla outredda frågor slutligen
afgöras. Till landtmarskalk utsågs Klas Hermansson Fleming,
en man, hos hvilken reduktionsidén var både ett familjearf och
personlig öfvertygelse. Deremot afled kort innan riksdagens
början Johan Gyllenstjerna, den man, som under de sista fem
åren hade riktat konungens hog såväl åt en noggrannare
statsekonomi, som en förökad envåldsmagt; men hans grundsatser följdes
det oaktadt under hela Karl XI:s regering. Fiendtligheten
emot aristokratien hade nu stigit till den höjd, att konungen
ej behöfde göra stort annat, än afvakta partiernas
sammandrabbande. Till en början -nedsattes en granskningskomitö, den
s. k. stora kommissionen, för att undersöka förmyndareregeringens
åtgärder och fordra af densamma noggrann redovisning.
Der-efter skreds till sjelfva reduktionsfrågan. Bondeståndet framtog
ånyo den gamla klagoskriften från år 1650; i den samma
förenade sig äfven prestc- och borgarestånden och i en
gemensam böneskrift fordrade man nu en ny och fullständig
reduktion. Denna böndernas djerfhet framkallade i början en
väldig uppståndelse inom adeln; men äfven inom detta stånd
var reduktionspartiet det mägtigaste, och den 29 Oktober gaf
adelns pluralitet, efter en stormig och tämligen oordnad
diskussion, sitt samtycke till förslaget, tilläggande endast den
inskränkning, att de gods och förläningar, hvaraf inkomsterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
