Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 7. Karl XII:s regering till slaget vid Pultava, 1697—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lejon ungt åt oss svenskar här i norden “. Det är ocksä i
sjelfva verket sant, att Ivarls flesta egenskaper lofvade allt godt.
Han hade fått en omsorgsfull, kristlig uppfostran och
ådaga-lade redan tidigt såväl ett godt förstånd, som ett ädelt och
redbart sinnelag. Visserligen visade sig dock hans af fadren
ärfda oförskräckta mod nästan såsom öfverdrifven dumdristighet.
De farligaste lekar, jagter och ridter, i hvilka konungens
drabant, den unge finnen Arvid Bernhard Horn, var sin herres
trognaste kamrat, upptogo de första åren af Karls regering,
och på den tid, då hans kusin och svåger, hertig Fredrik af
Holstein-Gottorp, besökte Sverige, nådde de pojkaktiga
galenskaperna sin höjd, hvarjämte den unge konungen genom
barnsligt slöseri förstörde de af fadren samlade besparingarna.
Likväl förblef Karl ständigt måttlig i sina njutningar och ren
till sina seder; i hans sinnelag låg på en gång någonting
jungfruligt och" manligt, som tycktes närma sig hjelteidealet.
Det är att märka, att vid denna tid de forntida sägnerna
om Göthernes vandringar och vikingarnes hjeltebragder ånyo
begynt upplefva inom den svenska litteraturen. Det svenska
folkets . krigiska natur började åter vakna, och isynnerhet hos
Sveriges unge konung brann en åtrå att förvåna verlden genom
samma hjelterykte, som fordom en fjerran sunnanländer
eröfrande Alarik. Men under sådana omständigheter hotade
det envälde, som på Karl XI:s tid blifvit lagdt i svenska
konungens händer, att medföra för riket lika mycken skada
och förderf, som det samma under den förra regeringen hade
bidragit till rikets återupphjelpande. Man märkte snart, att
den unge konungen var föga benägen att låna sitt öra åt
vishetens och försigtighetens varnande röster, och han upptog
i sin gunst endast sådane män, som förstodo smickra eller
uppegga hans egna hugskott. Sålunda syntes t. ex. den man,
hvilken strax från början erhöll första rummet i Karls
förtroende, den 50-årige ministern grefve Karl Piper (sonson till
en borgmästare, i Viborg), lika ifrigt längta efter krig, som
hans 15-årige herre. Allt häntydde sålunda uppå, att den
långa fredstid, af hvilken riket hittills fått njuta, ej mer skulle
blifva af lång varaktighet, om också å andra sidan konungens
omutliga rättskänsla hindrade honom att sjelf gripa till svärdet,
innan andras anfall dertill skulle gifva honom en rättvis
anledning. Detta tillfälle lät dock icke länge vänta på sig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
