Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 7. Karl XII:s regering till slaget vid Pultava, 1697—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fremäwjj/K/s-regementen. Sålunda tillökt utgjorde Finlands
krigsstyrka redan år 1700 omkring 0,300 man fotfolk och
och 4,700 ryttare, utan att räkna de värfvade regementen
(lifdragonerna, Zöge’s dragoner, Hastfer’s infanteri m. fl.), som
bestodo af finnar. Alla dessa fördes samma år till Estland
och Liffland, så att Finland blef alldeles utblottadt på
försvarare. Men den unge konungen, som ej var bunden vid
förra tiders bevillningsföreskrifter, påfann nu den beqväma
åtgärden att befalla fmnarne göra ännu en ny uppsättning indelt
militär. Denna s. k. ^fördubblingu eller uclubbleringu steg
dock ej högre än till hälften af det ordinarie antalet och
beordrades till Kexholms län och Ingermanland, der
generalmajor Abraham Cronhjort på detta sätt samlade omkring
G,OOO man under sitt befäl. Största delen af Finlands ordinarie
militär qvarhölls härefter till Estlands och Lifflands försvar
under befäl af öfverstarne Hastfer och Anton Wolmar
Schlip-penbach, och en liten del följde konungen på hans tåg till
Polen. Men Finland hade sålunda redan under första året af
kriget fått utsända, utom. de värfvade trupperna, nära 20,000
man, af hvilka knappast en tredjedel användes att försvara
det egna fäderneslandets tröskel i Ingermanland. Dessa såväl
ordinarie som extraordinarie regementen måste Finland under
krigsåren alltjämnt fylla, efter som kriget eller sjukdomar
gjorde luckor i dem. Följden häraf var den, att klagan öfver
brist på arbetsfolk ganska snart började förspörjas och att
man redan år 1702 nödgades taga ett stort antal
hemmans-egare till soldater. Landshöfdingarne försökte efter bästa
förmåga undvika, att ej gårdarne på detta sätt skulle blifvaöde;
men krigets Moloch fordrade ständigt nya offer. Ar 1708
omnämnes slutligen, att hälften af alla kronohemman i Åbo
och Björneborgs län voro öde, och enligt en, kanhända
öfver-drifven, beräkning skulle antalet af de från detta län då
utsända soldaterna uppgått till 40,(XX). De allmänna
krigshändelserna under detta tidskede skola vi här endast i korthet
framställa.
I slutet af år 1700 hade Cronhjort fått sin armé samlad
till Ingermanland och tågade i början af följande år öfver
gränsen emot staden Ladoga, uppbrännande byar och gårdar,
då befolkningen ej kunde förmås att betala brandskatt. Men
härens litenhet i förhållande till den vidsträckta gräns, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
