Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8. Stora ofredeu. Finlands eröfring, 1710—1711.
En af de första följderna af slaget vid Pultava var, att
de båda fiender, Karl de föregående åren hade tvungit till
fred, åter grepo till vapen emot Sverige. Kurfursten af Sachsen
ryckte ånyo in - i Polen; fördref med ringa möda Stanislaus
från «tronen och förstörde sålunda alla frukterna af Karls
sexåriga fälttåg. Samtidigt inryckte danska armén i södra Sverige.
Men här var lyckan än en gång de svenska vapnen bevågen.
Magnus Stenbock samlade nämligen i största häst en krigshär
och slog danskarne vid Helsingborg. Men den farligaste fienden
var naturligtvis Rysslands nu dubbelt mägtigare czar, och han
lemnade ej heller den förvirring obegagnad, som nederlaget
vid Pultava hade spridit öfver hela Sveriges rike. Redan om
hösten 1709 begynte han belägra Riga. General Strömberg
samlade till stadens försvar 10,000 man (hvaraf 3,000 finnar)
och gjorde i flere månader ett kraftigt motstånd. Men en
svår pest, som på denna tid utbredde sig öfver hela det svenska
riket, försvagade besättningens krafter, och Riga nödgades
kapitulera den 1 Juli 1710. De ännu återstående fästningarna
i Liffland och Estland fingo samma öde; Reval, hvars
besättning nästan helt och hållet dött i pesten, kom den 28 Sept.
i ryssarnes våld. På detta sätt voro nu Östersjölandskapen,
för hvilkas eröfring och försvar finske män i halftannat århundrade
gjutit sitt biod, för alltid förlorade; de, införlifvades med ryska
riket, hvars område nu var utvidgadt ända till Östersjöns
kuster, och czaren tillförsäkrade dem endast några
företrädesrättigheter, hvilka deras förra politiska ställning syntes fordra.
Men ett ännu farligare slag hotade, då czaren redan i början
af år 1710 samlade sin krigsstyrka vid finska gränsen, i afsigt
att genom Viborgs eröfring öppna åt sig vägen till Finland.
Detta var ett ögonblick, då det finska fosterlandet och hela
svenska riket hadc bort uppbjuda ända till sina sista krafter.
Låtom oss se, hvad som gjordes; låtom oss se, hur mycken
kraft till nya ansträngningar ännu fans qvar.
Sedan czarens senaste försök emot Viborg hade nu trenne
år förflutit jämförelsevis fredligt. Men denna tid hade i annat
afseende varit högst olycklig, i det att flere efter hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
