Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nieroht alltför hänsynslöst uttömde landets försvarskrafter, utan
att qvarlemna något i förråd för framtiden.
Den första uppgiften var att åter försätta den finska
hären i skick. Finlands egna regementen, såväl de ordinarie
som extra-ordinarie, voro vid denna tidpunkt nästan helt och
hållet förstörda; de hade i Riga, Diinamunde och Viborg, eller
redan på slagfältet vid Liesna, Pultava och Perevolotschna
dels stupat, dels blifvit tillfångatagna. Nu upprättades dessa
regementen ånyo, hvarjämte alla vapenföra män öfver hela
landet ordnades till ordentlig lemdtstorm i regementen och
kompanier, under befäl af fogdarne och länsmännen eller ock
officerare af bönderna. Äfven bondeströfkårerna, hvilka redan
de första krigsåren tagit verksam del i landets försvar och på
de sista tiderna hade ordnat sig till en militärisk kår under
namnet fotdragoner, erhöllo af Nieroht en stående organisation.
Deras befälhafvare för tillfället, Daniel Luukkoinen, hvilken
likasom de fleste af hans kamrater var hemma från
Ingerman-land och i tiden hade varit den ryktbare Kivekäs’ närmaste
man, erhöll majorstitel; hans folk (omkring 2—300 man)
fördelades i kompanier, till hvilkas kaptener utsågos Simun Torakka,
Isak Tillaineu, Samuel Hauseen m. fl.- För det närvarande,
då befolkningens motvilja mot krigstjensten alltjämt var i
tilltagande, voro dessa ströfkårer af mycken nytta, och Nieroht
ansåg denna institution så gagnelig, att han något senare beslöt
organisera en annan dylik skara, till hvars befälhafvare utsågs
Peter Långström, en från Savolaks bördig och på denna tid
redan ryktbar blifven bondekrigare. Hela den krigsstyrka, som
slutligen ficks till stånd, synes uppgått (landtstormen oberäknad)
till vidpass 8,000 man. Men äfven vid arméns underhåll mötte
stora svårigheter. Visserligen kom det en kunglig befallning
från Bender, att “alldenstund Finland hela krigstiden igenom
utstått olika större besvär både i en och annor måtto“, så
skulle det nu ifrån Sverige skickas såväl förstärkningar, som
säd och andra lifsmedel, hvarjämte konungen nu med ens
efterskänkte åt befolkningen i Finland alla skatterester. Men
kriget med Danmark och den fara, som hotade Pommern, togo
samtidigt Sveriges krafter i anspråk på annat håll, och Nieroht
nödgades derför skoningslöst utsuga från Finland all den must,
landet ännu kunde hafva qvar. De pålagda krigsgärderna
ut-togos med nästan samma stränghet, som i ett fiendtligt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
