Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillstånd att besöka fäderneslandet, för att utverka sitt utlösande,
och många ryska fruar besökte Finland för att helsa på sina
män. Men en slutlig öfverenskommelse rörande fångarnes
ut-vexling kom dock ej till stånd, och om våren sändes de fångne
ryska, generalerna med sitt följe tillbaka till Sverige. Under
vägen bemägtigade sig furst Dolgorukoi och inemot femtio af
hans följeslagare skeppet, på hvilket de fördes från Ny-Karlcby
ölver hafvet, och undkommo lyckligen till Keval. De öfriga
fångame deremot hamnade i Sverige. Prinsen af Imeritien
hade dött i* Finland, och hans lik skickades följande år till
ryssarne i Viborg.
Nästa års krigsoperationer skulle otvifvelaktigt under
Nieroht fått en bättre framgång, men nu kom olyckligtvis
ledningen af det hela åter i Lybeckers vanmäktiga händer.
Styrelsens första åtgärd var att sända en viss generallöjtnant
Adam Taube till öfverbefälhafvare öfver finska hären. Men
härtill fordrades konungens nådiga stadfästelse ifrån Bender,
och Karls utslag föll sålunda, att Lybecker, hvilken redan tills
vidare öfvertagit krigets ledning, nu för andra gången blef
öfverbefälhafvare i Finland. I hvad mon han sjelf inverkat
på detta beslut (han stod i brefvexling med konungens
gunstling Feif), är ej med säkerhet utredt; men det är dock utom
allt tvifvel, att han i sin fåfänga eftersträfvade denna
ingalunda lätta plats. Hans ifrigaste omsorg var nu att återkalla
alla de förslag och förordnanden, som Nieroht under de
föregående åren hade gjort. Det till öfre Karelen skickade rytteriet
kallades tillbaka, Arinfelts afdelning drogs från Savolaks till
hufvudarmén och till försvarslinie bestämdes Kymmene-elf,
hvarför äfven befästningarna i Wekkelaks ej mer voro till
någon nytta, utan bestämdes att förstöras. Till all lycka blef
czaren ej ännu detta år färdig att med allvar fortsätta landets
eröfring. Men ett par mindre tilldragelser på denna tid
bevisa tydligen, huru okloka Lybeckers nya förordnanden voro.
I den aflägsna norden hade det på denna tid förblifvit
någorlunda fredligt. Krigets utbrott hade visserligen i början
hotat att afbryta den lifliga handelsrörelse, hvilken af gammalt
gick från Hvita hafvets stränder till trakterna kring Uleåträsk,
och det var anledning att frukta, att de forna gränsoroligheterna
åter skulle komma att bloda dessa glest bebodda nejder. Men
.denna fara aflägsnades, då år 1703 gränsboerna med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
