Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de svenska vapnen. I medlet af Juni började en rysk
afdel-ning belägra Nyslott, som efter sex veckors motstånd uppgafs
den 29 Juli. Två dagar tidigare hade czaren sjelf vunnit sin
första sjöseger, i det han i skydd af en fullkomlig vindstilla
lät ro sina galerer förbi den stora svenska flottan vid Hangöudd
och sedan på vestra sidan, på Biilnks-fjävden, om landtungan
anföll finska befälhafvaren Nils Ehrenskjuld, som med några
få fartyg gjorde ett manligt motstånd, men slutligen blef fången.
Efter detta slag drog den ryska flottan till Abo och
öfver-förde i Augusti 12,WC ryssar till Aland, hvars hela befolkning
redan hade öfverflyttat till svenska sidan. Hela ön förhärjades
och förblef sedan öde i sju år. •
Slaget vid Riilaks och de ryska galerernas framträngande
till de åländska vattnen gjorde nu ett fullständigt slut på
finnarnes förhoppningar om undsättning från Sverige. Taube,
som redan länge varit utsedd till befälhafvare för den finska
armén, beordrades nu att försvara kusten kring Stockholm, och
Finland ansågs ohjelpligen förloradt. Mot hösten begynte
kosackerna åter visa sig i Syd-Österbotten, hvarest de
för-drefvo den finska förposten vid Lillkyrö bro. Det finska
rytteriet, som stod i Tuhkuri by i V’öro, slog dem ånyo
tillbaka; men då de fiendtliga galererna samtidigt anryckte till
de österbottniska farvattnen, nödgades finnarne draga sig allt
högre emot norden. I September erhöll Armfelt slutligen order
att draga hela sin återstående här till Westerbotten. Af brist
på fartyg kunde man föra endast Savolaks och Viborgs
infanteri sjövägen; alla de öfriga nödgades halfnakna och
utsvultna göra den långa och besvärliga marschen rundtomkring
Bottniska viken. De åtföljdes af en oräknelig skara flyktingar,
många gånger talrikare än sjelfva hären. Med bedröfvadt
hjerta bröt Armfelt på detta sätt upp från Brahestad och hade
i slutet af September 1714. hunnit till Torneå, på andra sidan
finska gränsen. : Finland var nu öfvergifvet, vanmägtigt var
det lemnadt till byte åt fienderna, och spillrorna af dess armé
fördes att gjuta sitt blod för andra ändamål än det olyckliga
fosterlandets befrielse. Endast Österbottens aflägsnaste bygder,
hvarest de finska partigängarne allt ännu fortsatte sina ströftåg,
samt Kajana slott och omnejd, der för tillfället överstelöjtnant
Johan Meurman’ förde befälet, förblefvo ännu någon tid utanför
det af ryssarne besatta området.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
