Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 1. Finlands återförkofran efter Stora ofreden, 1721—1738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besluta sådant. Emellan riksdagarne styrde det af 16
ledamöter bestående riksrådet, i hvilket dessutom konungen hade
säte och dubbel röst. Men sjelfva riksråden betraktades endast
såsom ständernas ombud och tillsattes på deras förslag, samt
måste äfven inför dem stå till svars för sina i rådet uttalade
åsigter. Rätteligen var således högsta magten i ständernas
händer, och 1723 års förordning bestämde nu för första gången
närmare, på hvad sätt riksdagens medlemmar skulle utses.
Representanterna för de ofrälse stånden utsågos genom fria
val distriktvis. Men inom adeln infann sig en medlem från
hvarje slägt, eller ock kunde en adelsman uppträda såsom
fullmägtig för en annan adlig slägt, och det blef sed, att
hvarje slägts hufvttcbncm (caput), d. ä. den äldsta grenens äldsta
medlem, ansågs såsom sjelfskrifven representant för slägten.
Rörande ständernas inbördes förhållande var det faststäldt, att
frågor, hvilka rörde privilegier eller “riksens ständers frihet“
erfordrade alla fyra ständens samtycke, men för öfrigt var tre
stånds beslut afgörande. Hvarje stånd hadc sålunda en röst
såväl vid det slutliga afgörandet, som vid utskottens
förberedande åtgärder. Men i verkligheten var likväl den
kungliga magtens anseende och myndighet icke synnerligen
jämnt fördelad. “Ridderskapet och adeln“, inom hvilket stånd
det af Gustaf Adolf införda omröstningssättet efter klasser nu
var upphäfdt och den talrika lägre adeln sålunda hade fått
största inflytandet, ansågs i alla afseenden såsom rikets första
stånd. Dess talrikhet — omkring 1,800 slägter, af hvilka
vanligen mer än 800 representerades vid riksdagarne — vägde
redan i och för sig ansenligt i vågskålen. Af detta stånd
togs äfven alla riksråden, och till utskotten utsåg det samma
dubbelt så många medlemmar, som hvart och ett af de öfriga
stånden. Utskotten hade likväl öfver hufvud icke någon
beslutande rätt, emedan ärenderna alltid slutligen hänskötos tili
ständernas afgörande. Endast det s. k. sekreta utskottet, till
hvilket utrikes politiken och andra hemliga angelägenheter
hänskötos, tillvällade sig småningom en sjelfständig magt, som
slutligen såsom ett medel för de olika partierna blef ganska
tyrannisk. Men från denna den högsta spetsen af
riksdags-institutionen var bondeståndet helt och hållet uteslutet, ehuru
det upprepade gånger fordrade att äfven få utse medlemmar
dertill. Endast några hemliga ärender lemnades åt en Stor
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
