Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men mail väcktes ur dessa drömmar på ett högst
obehagligt sätt, då Keith’i slutet af Februari 1742 uppsade
vapen-hvilan. I högqvarteret i Fredrikshamn uppstod häpnad och
förvirring, och befälhafvarnes nöd och rådlöshet var stor; ty
man trodde redan fullt och fast att fienderna voro i full
an-marsch. Öfverste Lagercrantz, krigspartiets ifrigaste ledare
vid riksdagen, såg denna gång ej något annat medel till
räddning, än att uppbränna alla byar i omnejden, antända
krigsskeppen, sänka galererna, spränga alla grofva kanoner och
förstöra staden Fredrikshamn jämte fästningen, samt draga sig
tillbaka öfver Kymmene-elf, hvars broar derpå borde förstöras.
Men innan man skred till dessa åtgärder, beslöt man dock
att sända samme Lagercrantz till ryssarne, för att begära’
vapenhvilans förlängning. Man fann väl snart, att ryktet om
ryssarnes antåg var grundlöst; men likafullt fortsatte
Lagercrantz sin färd ända till Moskva, dit ryska hofvet för tillfället
hade begifvit sig i och för kröningen. Der begagnade han
sig af tillfället att komma.till tals med hertigen af Holstein,
hvars rätt till svenska kronan äfven han understödde, och
dessutom gjorde han på eget bevåg ryska kronan fredsförslag,
hvilka stodo i skarpaste motsats till de vilkor, dem han sjelf
i samråd med de öfriga medlemmarne af nämnden sju månader
tidigare hade faststält. Men i afseende å vapenhvilan
förmådde han ingenting uträtta. Vid sin återkomst medbragte
han till Fredrikshamn nya rykten om fiendens annalkande och
framkallade derigenom ny förvirring till dess slutligen
Lcwen-haupt fattade mod och lät häkta uppviglaren. Detta toma allarm
hade likväl åstadkommit mycken oro och skada. De utsvultna
regementena hade fått marschera fram och åter i det utarmade
landet och de obetydliga förråd, som för krigets räkning blifvit
hopbragta, hade sålunda blifvit ansenligt medtagna. I sjelfva
landet var eländet stort. Folket åt bark och halm, och de
hungern åtföljande sjukdomarne ökade fasorna.
Till all lycka företog likväl icke den ryska hären ännu det
anfall, hvarom blotta ryktet varit nära att kullstörta
Fredriks-hamns svaga murar och jaga den svenska krigsstyrkan öfver
Kymmene-elf. Endast något tusental ryssar under general
Fermor inföllo i Savolaks’ och Karelens bygder, hvilkas
ordinarie trupper voro borta vid hufvudhären och försvaret sålunda
nästan uteslutande anförtrodt åt bönderna. Men här förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
