Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den företagsame landshöfdingen Stjernstedt med allmogens
och reservens bistand ordna länets försvar. Redan den 4 Mars
fördrefs en rysk styrka vid Kerimäki, hvarefter kapten Niklas
von Krcemer gjorde ett framgångsrikt tåg till Kexholms lan.
Deremot leds i norra Karelen ett kännbart nederlag vid Kides .
prestgård. Tvenne officerare hvilka hade bort leda försvaret
gåfvo sig fegt tillfånga, och största delen af bondehären
stupade eller tillfångatogs. Men ej ens här fingo fienderna länge
fröjda sig af sin seger, ty Karelens modiga skidlöpare under
sina sjelfvalda anförare Sallinen, Kolvas och Käty, satte snart
en gräns, för ryssarnes härjningar.
Att likväl en hotande fara nalkades, intygas mer än 116g
af rustningarna i Ryssland. Kejsarinnan hade nu sagt rent ut
åt Chetardie, att det ej anstod henne att göra några eftergifter;
om hon äfven sjelf vore benägen dertill, så vågade hon det
icke för ryssarnes skull, hos hvilka Sveriges fordringar begynte
uppväcka mycken ovilja. Sveriges hätskaste fiender, bröderna
Alexej och Michael Bestuscheff-Riumin, af hvilka den senare
nämnde hade varit Rysslands ambassadör i Stockholm och den
förre nu blef kejsarinnans vice kansler, begynte vinna inflytande
på sakernas högsta ledning och motarbetade alla till mötes
gående förslag. Det var synbarligen på dessas inrådan, som
kejsarinnan lät utgå ett särskildt öppet bref till Finlands
befolkning. Saken synes hafva förhållit sig sålunda, att Michael
Bestuscheff under sin vistelse i Sverige hade lärt känna det i
Finland rådande missnöjet likasom ock några finnars hemliga
förhoppningar, att af storfurstendömet Finland kunna bilda något
slags sjelfständig stat under Rysslands beskydd. Denna tanke
uttalades nu för första gängen öppet och tydligt i Elisabets
offentliga manifest till Finlands inbyggare, gifvet i Moskva
den 18 Mars 1742. Kejsarinnan påminte deruti, hurusom
redan från krigets början de ryska vapnen genom Guds
välsignelse erhållit segern, hvilket ju bekräftade “att Gud aldrig
befordrar orättmätiga företag men då det var bekant, att
kriget ej hadc blifvit begynt med alla de svenska ständernas
gemensamma bifall, och till dem, som ej voro benägna för
kriget, naturligtvis hörde Finlands inbyggare, hvilka till allra
först måste bära krigets bördor, så hade kejsarinnan hejdat
sina segrande vapen för att gifva den svenska regeringen tid
att betänka sig. Kejsarinnan hade nämligen ej för afsigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
