Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men landet var på dessa ställen så förhärjadt och vägarne i
så dåligt skick, att ej någon större fiendtlig styrka der kunde
framtränga. Svårare var för den svenska armén uselheten och
oförmågan hos sjelfva befälet, hvars like man sällan påträffar
i krigshistorien. Då budskap kom om fiendernas anryckande,
hölls krigsråd gång på gång. Först beslöt man gå fienden
till mötes emot Mäntylähti; men då en svärm kosacker hade
genom Marttila kommit till trakterna kring Fredrikshanm, ansåg
pluraliteten vid ett följande rådslag det vara klokast att retirera
ett stycke bakom staden till Summajoki. Endast Buddenbrock
och öfverste Kristoffer Freudenfelt samt den gamle
generalmajor Bousquet, en krigare från Karl XII:s tider, hvilken såsom
tysk krigsfånge fordom kommit i svensk tjenst, motsatte sig
alla förslag om återtåg. Strax derefter inspekterade
Lewen-haupt befästningarna vid Mäntylähti och befalte Fröberg öfverge
dem vid fiendens anfall. Redan innan den fiendtliga hären
hunnit anlända, begaf sig Fröberg derifrån på midsommardagen,
och samma qväll togo ryssarne stället i besittning, på det
högsta förvånade öfver, att ej finna någon försvarare der. På
denna skamfulla bragd följde en ännu nesligare. I krigsrådet
öfverlades, huruvida Fredrikshamn skulle försvaras eller ej.
Buddenbrock fordrade, att man skulle uppställa sig framför
fästningen och genast göra fienden motstånd, då man likväl ej
mer hade att vänta någon förstärkning. Men pluraliteten be-,
slöt förstöra staden med alla dess förråd och retirera till
Kymmene-elf. Planen var, att vid detta tillfälle för syns skull
qvarlemna, på fästningen 500 finnar, hvilka skulle få verkställa
kapitulationen, så snart den fiendtliga hufvudstyrkan inträffade;
men dessa vägrade att qvardröja längre än svenskarne.
Sålunda brändes och sprängdes nu Fredrikshamn den 28 Juni.
Xågra fältstycken i staden räddades till flottan, men alla andra
för armén samlade förråd gingo förlorade. Samtidigt drog sig
hären tillbaka öfver Högfors till Kymmene-gård och sedan
öfver Suttula bro till Kaukola. Slutligen, då man fruktade,
att fienden genom Anjala eller Keltis kunde taga vägen till
Borgå och Helsingfors, der armén hade sina sista magasiner,
och dessutom ett rykte spred sig, att befolkningen ärnade
upprifva bron vid Abborfors för att derigenom förhindra arméns
beständiga reträtter, drog man sig den 6 Juli öfver
Kymmene-elfs vestligaste gren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
