Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var sålunda den beklagansvärda följden af det
krig, Hattarne med så stora, förhoppningar hadc begynt. Den
svenska armén hade nästan utan svärdslag blifvit utdrifven
ur Finland, och hela storfurstendömet hade blifvit fullständigt
eröfradt under loppet af tio veckor; ty äfven Tavastehus, som
alls ej var i sådant skick, att det kunnat göra något motstånd,
hade gifvit sig under samma dagar, och någon annan
be-fästad plats eller stridsfärdig här fans ej i landet. Och det
var ej nog med, att Sverige sålunda hade bortkastat Finland;
dess eget anseende och krigiska ära hade äfven fått en stöt,
som kunde blifva mycket farligare för nationens sjelfständighet,
än Finlands förlust. Hvad åter detta sistnämnda land
beträffar, så medförde ej heller krigshändelserna synnerlig ära
eller fördel åt finnarne. Tvertom hade den finska nationen
vid detta tillfälle ådagalagt mycken politisk svaghet, men ej
någon kraft att ’ sjelf styra sina öden. Af de tvenne vilkor,
som stodo till buds: att antingen manligt försvara sitt
fosterland och dess enhet med Sverige, eller på ett afgörande sätt
skrida till dess skiljande från det svenska väldet, — af dessa
tvenne vilkor valdes intetdera, utan händelsernas gång
öfver-lemnades med feg obeslutsamhet åt slumpen. Orsaken härtill
var att hos nationen ej på denna tid fans någon stadgad
och allmänt utbredd åsigt rörande landets framtid, likasom ej
heller någon tillit till egen kraft och förmåga. Följden var
också den, att landet som en bytesvara gick ur hand och i
hand. Den sjelfständiga regeringsform, hvarom kejsarinnans
manifest på våren hade talat, kom ej mera på allvar i fråga,
utan den ryska regeringen öfvertog ledningen af de finska
angelägenheterna såsom i ett eröfradt land. I många afseenden
förnyades således åter förhållandena under stora ofreden, och
det har äfven varit brukligt att kalla denna ryssarnes andra
ockupation af landet lilla ofreden, likasom för att beteckna
samma sak efter en kortare måttstock. Likväl var det en
stor skilnad på dessa båda perioder. Den ryska armé, som
nu inföll i landet, iakttog redan från början en någorlunda
sträng krigstukt, så att landets befolkning på många ställen
hade mindre orsak att klaga öfver fienden, än öfver sina egna
försvarares uppförande. Likaså var den främmande regeringen
äfven efteråt mild och’ välvillig, och öfver hufvud taget är det
minne, som qvarblifvit efter ryssarnes herravälde på Elisabets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
