Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 4. Det ekonomiska och politiska tillståndet efter kriget, 1743—1751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förordningar. Uti riksdagsbeslutet yttrades hurusom “Kungl.
majestät med missnöje förnummit den mcdfart och hårdhet,
som emot dess trogne undersåtare i Finland så af fienden
under sista kampagne som af dess egen milice skall
varaför-öfvad“, till följd hvaraf utlofvades en undersökning af en hvars
lidanden, för att sedan godtgöra de samma genom motsvarande
friår. Beträffande dessa friår hade ständerna redan på
förhand meddelat några bestämmelser, i stöd af hvilka tvenne
kungl. bref af den 3 Oktober oeh den 9 November 1743
tillförsäkrade Finlands innebyggare af alla stånd, embeten och
näringar, ej allenast alla kronoresters efterskänkande, utan
ännu derutöfver tre allmänna frihetsår, 1744—1746, då de
skulle förskonas från alla direkta och indirekta skatteutskylder,
likväl så att de, hvilka ej voro alldeles ruinerade, utan ännu
hadc några spår af välstånd qvar, ålades att betala
krono-tiondena, mantalspenningarne, lagmans- och domarekapparne,
tingskapparne samt presternas rättigheter. Dessutom erhollo
städerna rättighet att under frihetsåren sjelfva uppbära och
behålla lilla tullen samt några konsumtionsskatter till hjelp åt
de borgare, hvilka hade lidit mest af kriget. Dessa
förordningar åtföljdes af en mängd andra,, hvilka alla afsågo att
lindra det finska folkets nödstälda belägenhet. Under
frihetsåren fick t. ex. tullfritt införas från Estland och Liffland
spannmål, kreatur, hampa och lin. Åt dem, som åtogo sig
att odla ödehemman, förunnades särskilda rättigheter, och då
den gamla klagovisan öfver bristande arbetskrafter åter
förnams från de jordegandes sida, drog man försorg om, att det
till Sverige utvandrade finska tjenstefolket återsändes till sina
hemorter. Alla dessa mått och steg bevisa svenska
regeringens goda vilja att gifva Finland godtgörelse för dess lidanden.
Men rätteligen voro de tre utlofvade friåren mera än rikets
finanser tilläto och mera än det öfverståndna kriget ens skulle
såsom ersättning hafva fordrat. Styrelsen, som sålunda häruti
hade förhastat sig, ansåg redan året derpå nödigt att utsända
vice landshöfdingen i Åbo Ehrcmnalm på en rundresa genom
alla städer och härader, för att med allmänheten
öfverens-komma om ett godvilligt afstående af någon del af det, som
blifvit den samma utlofvadt. Då träffades i allmänhet den
öfverenskommelse, att de skattedragande nöjde sig med half
skattefrihet, hvilken likväl för de fattigare skulle utsträckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
