Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högsta uppsigtffn öfver de påtänkta kanalarbetena i Finland,
äfvensoni öfver de köpingar, man beslutat anlägga i landet,
och befinnes för öfrigt ständigt vara främsta mannen i den
ekonomiska rörelse, som nu hade begynt i Finland.
Rikets yttre tillstånd var på denna tid fredligt, och
regeringen hadc med berömvärdt nit begynt egna sin omvårdnad
åt bildningens och kulturens befordrande i Finland. Men den
allmänna harmonien i sinnena stördes snart på ett beklagligt
sätt af den ånyo uppväckta striden emellan konungamagten och
rådet, samt de blodiga tilldragelser, hvilka voro en följd deraf.
Största felet till denna oenighet låg otvifvelaktigt hos
drottningen, hvilken endast motvilligt fördrog regeringsformens tvång
och beständigt grubblade öfver utvägar till konungamagtens
utvidgande. Under ett dylikt sakernas läge kunde lätt äfven
ur de minsta orsaker förvecklingar uppstå. Tessin, hvilken
allt fortfarande var kronprinsens guvernör, råkade år 1754
ohjelpligt i tvist med hofvet, och nästan samtidigt uppstod en
häftig strid emellan hofvet och hela rådet, då man hade
förbjudit några riksråds vagnar att köra-in på borggården och
rådet i anledning häraf ernade bestraffa gardesvakten, hvaremot
konungen förklarade, att gardet stod under hans uteslutande
befäl. Till dessa tvistefrön sällade sig konungens och rådets
, beständiga oenighet vid tjensters besättande; Adolf Fredrik ville
nämligen i denna sak endast följa sin egen öfvertvgelse, men
rådet yrkade på pluralitetens afgörande. Då om hösten 1755
riksdagen åter sammanträdde, hänsköts denna vigtiga fråga till
ständerna. Liksom vid en vanlig rättegång afgåfvo hvardera
parterna skriftliga förklaringar, derefter öfverlemnades saken
åt Sekreta utskottets behandling, och slutligen sleto ständerna
i sin helhet tvisten. Såsom man kunde förmoda, föll utslaget
helt och hållet till förmon för rådet. Den 29 Xov. 1755
hemtade landtmarskalken grefve Axel von Fersen, åtföljd af de
öfriga talmännen samt en talrik skara deputerade från alla
stånd, åt konungen inför sittande råd ständernas skriftliga svar,
hvilket Fersen lemnade med ett kort, i underdåniga uttryck klädt
tal. Sjelfva skrifvelsen uttalade i oförblommerade ordalag den
gällande regeringsformens grundsatser. “Riksens ständer som
magten hafva“, rådslå, hette det, om rikets behof i allmänhet;
riksråden äro ständernas befullmägtigade ombud; konungens
åliggande är att öfvervaka rådets arbeten och verksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
