Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belysning åt denna egendomliga sak. En i Luttich utgifvcn
tidskrift (Journal Encyclopédique) innehöll en uppsats om
finnarne, hvilken beskylde dem för vidskepelse, ett vidrigt
utseende och bristande mannamod. Arckenholtz, som för
tillfället uppehöll sig i Kassel såsom vårdare af landtgrefvens af
Hessen bibliotek, publicerade genast ett skarpt svar häruppå.
Han påminte om finnarnes tapperhet under den store Gustaf
Adolf, framdrog exempel på vidskepelsen i de katolska
länderna, i bredd hvarmed man måste anse de finska bönderna
vara synnerligen upplysta, och framhöll för öfrigt de store
män (Hornar, Kurckar m. fl.) hvilka framgått ur det finska
folkets led. Tidskriftens utgifvare svarade hånande: att han
alltid hade hört, att desse föregifna finska storheter voro rena
svenskar, och hvad finnarnes tapperhet beträffar, så visste
statsmännen mer än väl, att ryssarne när som helst kunde
eröfra deras hufvudstad, såsom de redan tvenne gånger, 1713
och 1742, hade gjort. Slutligen publicerade en vän till
Arcken-holtz, franska emigranten Rousset, en särskild broschyr till
finnarnes försvar. Frågan ■ om den finska nationens ställning
hade sålunda första gången varit föremål för diskurs införden
europeiska publiciteten.
I det från moderlandet lösryckta Ryska Finland låg
naturligtvis nationalkänslan än mera nere; men
kulturförhållandena upprätthöllo ännu dessa trakters gemenskap med det
öfriga Finland. Universitetet i Abo var allt fortfarande den
vetenskapliga medelpunkt, dit finnarne från andra sidan
Kym-mene-elf kommo för att söka den högre bildningens källådror,
och Finlands historia kan med stolthet tillegna sig tvenne
vetenskapsmän, hvilkas vaggor stått i Ryska Finland och hvilkas
första utbildning skedde vid Åbo universitet, ehuru sedermera
det ryska kejsardömet blef skådeplatsen för deras verksamhet.
Den ena af dem, Erik Laxman (född i Kexholm år 1737,
död i närheten af Tobolsk 1796), blef ryktbar genom sina
vidsträckta resor såsom naturforskare. Den andra åter, Grustaf
Orraeus (född i Taipalsaari 1738, död i St. Petersburg 1811),
vann stor ryktbarhet genom sina undersökningar om pesten.
Båda voro lärjungar af Kalm och fingo sin vetenskapliga
underbyggnad, såsom redan är nämndt, vid universitetet i Åbo.
Men den vanligaste gången var, att dessa män från Ryska
Finland, efter slutad kurs i Åbo, vigdes till Herrans tjenare i
D’giti7ed oy s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
