Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 6. Revolutionen år 1772 och början af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån Paris och besökte äfven under vägen sin morbroder,
Fredrik den store i Preussen, som enkom hade kallat honom
till sig. Fredrik den store rådde för sin egen del honom att
i utrikes politiken följa en sådan väg, att han ej skulle ådraga
sig Rysslands fiendskap, och uti de inre angelägenheterna
endast med vänliga medel försöka hejda partiernas inbördes
oenighet. Detta förfarande var i sjelfva verket det första
steget, hvarigenom Gustaf hade för afsigt att förbereda sina
planer. Men att han ej stannade dervid, var något som han
förstod att skickligt dölja såväl för preussiska konungen, som
för de partiledare, hvilka väntade honom der hemma. Endast
tillmötesgående och försonlighet ljöd derför från den unge
konungens läppar, då han i Juni 1771 öppnade riksdagen och
i sitt tal uppmanade ständerna att afstå från allt partihat och
endrägtigt eftersträfva fäderneslandets gemensamma väl. Men
just detta ädla sinnelag, som Gustaf sålunda ådagalade, höjde
genast från början hans anseende i det allmänna tänkesättet
och upptände ånyo folkets forna tillgifvenhet för
konunga-magten. Gustafs hela personlighet var i sjelfva verket sådan,
att den förmådde framkalla känslor af tillgifvenhet och
under-såtlig trohet. Han hade ett vackert yttre, hans sätt var
väiiligt och tilldragande och hans hog brann af begär efter
den ära, som fordom kringstrålade Sveriges rike och dess
store konungar.’ Att med allt detta äfven några ej så
obetydliga fel voro förenade — en viss grad af ombytlighet och
mycken ytlighet och flärd — kunde man då ännu icke märka.
De kämpande partiernas ställning var i detta ögonblick
mera invecklad än någonsin. Till de forna tvisteämnena hade
nu kommit en strid mellan de frälse och ofrälse stånden,
Hattpartiet, som vid senaste riksdag hade fått öfvermagten,
företrädde för det närvarande de aristokratiska åsigter, hvilka
från början hade betecknat den s. k. “frihetstiden0. Men
inom det nya Mösspartiet hade deremot de folkeliga elementen
trädt i förgrunden. En egendomlig tilldragi’,lse förorsakade en
våldsam kamp emellan dessa båda läger. Då vice
presidentsplatsen i Åbo hofrätt blifvit ledig, hade riksrådet föreslagit
trennc adliga sökanden, men uteslutit från förslaget två mera
förtjente ofrälse män, af hvilken den ena, lagmannen Erik
Paleen, hade varit bondeståndets sekreterare vid de tre
föregående riksdagarne och äfven eljes såsom den slutliga
verk’ \gjtized by vicrosottO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
